::: AgilidA :::

team up with your dog


1 kommentar

Till minne av världens vackraste Björnhund

Igår fick jag låta min vackre björnhund Freddy somna in, hans kropp hade gett upp då den var fylld med cancer. Jag kommer sakna att titta in i hans blå, kloka ögon. Sakna att borra ner näsan i hans fantastiska päls. Freddy var speciell på många sätt. Han var sheltien som vägrade att vara sheltie. Han såg inte alls ut som en sheltie, stor och klumpig, men han hade otroligt vackert utseende. Folk blev ständigt tagna av hans skönhet. Han var dessutom otroligt social och orädd, något som inte hör till vanligheterna för att vara sheltie. Han älskade uppmärksamhet och att bli klappad. Dessutom var han tyst för att vara sheltie, han skällde när han blev väldigt uppspelt men annars var han tyst och fin.

Freddy var mammas hund. Hon åkte till kennel Zarvo’s i Danmark för att kolla in föräldrarna till en planerad kull. Det fanns en kull med 8-veckors valpar hos uppfördaren och bland dessa fanns en bjässe som stal mammas hjärta, och planerna blev ändrade och hem kom Freddy. Mamma älskade denna hund. När mamma gick bort för fyra år sedan så tog pappa och jag hand om honom, och största delen av tiden har Freddy bott hos mig. Och jag är så tacksam för att jag fick dessa åren på tu man hand med Freddy. Han hjälpte mig när jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom och jag vet inte hur det hade gått utan honom, han var mitt stöd och höll mig alltid sällskap. När pappas två äldre hundar båda hade gått bort fick Freddy flytta hem till honom för att hålla Dino sällskap. Glad för det var han nog för odågan Yoga som flyttade hem till mig var han inget fan av. Usch och fy för små ligister som henne.

Nu har han dock fått frid. Inga smärtor och inga odågor. Som en vän till mig uttryckte det; hans uppgift på jorden var klar, nu var det dags för honom att återförenas med sin matte. Jag är säker på att det var mamma som tog tillbaka honom. Nu får hon titta in i hans blå, kloka ögon igen och borra ner ansiktet i hans päls.

Sov gott Freddy. Tack för allt och pussa mamma från mig. ❤

Annonser


3 kommentarer

Min största utmaning

Det blir mer och mer klart för mig att Yoga kommer bli min största utmaning som hundägare hittills. I familjen har vi haft en hel del försiktiga och rädda hundar vilket har medfört att vi har blivit bra på att handskas, träna och forma dessa typer av hundar. Yoga är helt på andra sidan myntet. Hon är i princip orädd. Hennes motto är att allting är fantastiskt till motsatsen är bevisad.

Det som är Yogas akilleshäl är att hon ligger högt i stressnivå. Visst kan hon slappna av, jag har aldrig sett någon av våra hundar sova så avslappnat som hon gör, liggandes på rygg med benen spretande åt alla håll. Men hon blir väldigt lätt uppjagad. hon går i taket av stress när hon blir exalterad och glädjefylld. Hon blir helt blockerad och jag når inte fram till henne. Detta märks främst vid möten med för henne kända hundar eller människor. Hon skriker av glädje och det spritter i hela kroppen. Det går varken att få henne tyst, stilla eller få hennes uppmärksamhet. Jag var naiv och trodde jag kunde lösa detta med skvallerträning, för att få förväntan hos mig istället, men icke. Hennes glädje över mötet med en kompis triumferar både korv, köttbullar och favoritleksaken. Nu tänkte jag istället försöka mig på Premack’s princip. Att vänta ut henne, och när hon inser att hon inte få hälsa så lugnar hon förhoppningsvis ner sig och belöning blir att få hälsa. Detta är dock tålamodsprövande och många gånger har folk inte tid att vänta så länge som det behövs för att få Yoga att lugna ner sig.

Jag hoppas och tror att det hela handlar till viss del om mognad. Men samtidigt får jag inse att jag har en hund som ligger högt i stressnivå och att detta är något jag kommer få jobba med om jag ska kunna använda henne till agility. Detta kommer bli min hittills största utmaning som hundtränare. Att få en högdriven lättstressad hund att kunna samla sig och använda sin energi till att fokusera på att göra sitt jobb. Vägen dit kommer att vara lång. Den kommer att vara ojämn, backig och svårframkomlig emellanåt. Men det handlar inte bara om målet, resan är lika viktigt för mig. Jag är övertygad om att Yoga kommer göra mig till en bättre hundtränare på många plan, vilket gör att jag ändå ser fram emot resan och ställer mig ödmjuk till vad som komma skall.

Just för tillfället är fokus passivitet, stadga och att jobba in upphetsning i små steg i vår träning. Under lugna förhållanden utan störning är hon en stjärna, nu börjar jag jobba in små störningar för att få upp hennes stressnivå något och försöka få henne att fortsätta fokusera på sin uppgift. Små, små steg. Klarhet som bygger förståelse och självförtroende som sedan följs av gradvisa utmaningar för att bygga upp säkerhet och motstånd mot störningar.

Det känns ofta som att jag står och stampar på samma plats med Yoga, men så påminns jag om att vi inte tränar mer än några gånger i veckan och att jag inte har bråttom. Det är lätt att bli stressad när man ser hur mycket jämngamla unghundar kan. Men det är också nyttigt, det lär mig att fokusera inåt, på mina mål och på min relation med min hund. Jag VET att Yoga kommer bli en superstjärna oavsett vad. Hon är mitt lilla mirakel och med henne är resan målet.

Kram från Ida & Yoga


Lämna en kommentar

Årskrönika: 2017

 

Nu är du snart till ända, kära 2017. Och vilket år du bjöd på.

Nytt jobb

Året inleddes med slutfasen av min sjukskrivning. Firman låg på is och pappa hjälpte mig hålla de kurser som var inplanerade. De fem första månaderna handlade framförallt om att lära känna mig själv och ställa från ”Ida, vad vill du? Ingen annan, utan du?” Svaret kom till slut. Jag vill prova något nytt. Jag vill kunna utveckla alla mina idéer och se var de bär. Jag vill öppna min egen veterinärverksamhet.

I slutet av maj avslutade jag min tjänst som klinikveterinär i Kristianstad. Jag hade fått en halvtidstjänst på en privat smådjursklinik i Ronneby. Jag visste att pendlingen var i längsta laget men jag behövde börja om på ny kula efter sjukskrivningen. Det kunde inte ha blivit bättre. Jag bävade för att lämna mina underbara kollegor i Kristianstad som jag verkligen tyckte om. Men i Ronneby fick jag en handfull nya underbara kollegor som tog emot mig med öppna armar. Jag trivs jättebra och är så glad att jag hamnade på kliniken i Ronneby. En klinik med ett nyfiket och öppet klimat där vi lär av varandra hela tiden. Utbildning står högt på prioriteringslistan och jag har fått gå flera mindre kurser redan och i början på nästa år så ska jag på en större kurs som jag verkligen ser fram emot.

Och det bästa av allt, i somras kunde jag starta upp min egna veterinärverksamhet som hemveterinär. Med bilen som min utgångspunkt tar jag mig till djurägare och patienter runt om i nordöstra Skåne. Jag har tagit det successivt men intresset växer sig större och större och tanken är att utveckla efterhand. Jag älskar att kunna ge djuret vård i deras trygga hemmiljöer. Jag trivs riktigt bra med att kombinera arbete på klinik med hembesök i egen regi. Passar mig perfekt!

Nytt kursformat

En annan nyhet under 2017 är att jag lanserade min första onlinebaserade kurs. Projekt Älska Slalom har hunnit med två omgångar, intresset har varit stort och deltagarna har varit nöjda. Idén om onlinekurser har jag haft ett tag men tiden och orken fanns inte till. Men efter att ha återhämtat mig efter sjukskrivningen var det dags att sätta planerna i verket. Jag får mycket förfrågningar om kurser och jag har inte tid att arrangera lika mycket kurser som förr eftersom min veterinärverksamhet tar tid och energi. Men jag älskar rollen som instruktör och ville för allt i världen inte sluta att hålla kurser. Där blir onlinebaserad undervisning min räddning. Jag har dessutom på detta vis kunnat nå ut till hundägare runt omkring hela vårt avlånga land. Jag har till och med haft deltagare från våra grannländer vilket glädjer mig enormt. Så onlineverksamheten kommer att utvecklas betydligt under nästkommande år, det kan ni vara säkra på!

Ny hund

Och det bästa av allt – 2017 bjöd mig på Yoga. Som jag har längtat efter en ny hund. Och när saker började falla på sin plats så kände jag mig mer och mer redo att ta hand om en liten valp. Men jag hade inga förhoppningar om att det skulle ske redan i år. Jag stod på intresselista hos kennel Brainpool’s men visste att de haft otur med tikar som gått tomma och att det var många som väntade på valp. Jag visste att jag skulle ha en hund från den kenneln, oavsett hur länge det skulle dröja. Så när uppfödaren kontaktade mig i somras och frågade om jag kunde tänka mig en liten tikvalp i augusti så behövde jag inte tänka över svaret, svaret var ett ruggande JA. Jag var i extas. Äntligen skulle jag få en ny liten träningskompis. En hund som var min, bara min. Vars misstag och framgångar skulle bero på mig.

Jag åkte och tittade på valparna när de var 5 veckor gamla. Det var två tikvalpar, och mammans ägare Elin skulle få välja valp först. Jag tyckte blue merle valpen var löjligt söt och höll tummarna att den skulle bli min, men visste att Elin också hade denna som favorit. Dagen innan jag skulle upp till valparna så berättade Elin att hon valt valp och mycket riktigt blev det blue merle valpen. Så kvar var den trefärgade tiken som fick bli min Yoga. Yoga var nämligen ett namn jag vetat i flera år att min nästa hund skulle heta. När jag träffade Yoga dagen efter så visste jag direkt att det var helt rätt. Hon var som en kopia av min gamla krigarprinsessa, Ally. Både till temperamentet och utseendet. Liten och söt men ettrig och energisk. Jag blev störtförälskad och visste att det verkligen var meningen att det skulle vara vi två.

När jag hämtade Yoga första helgen i augusti hade jag förberett mig väl, läst varenda valpbok jag hade hemma i bokhyllan, köpt leksaker för allt för mycket pengar och bokat in besök i en stor hundaffär på vägen hem för att köpa nödvändigheter. Jag var så lycklig. Och min himmel vilken livsomställning det blev. Helt plötsligt kunde jag glömma avkopplande stunder. Första månaden var enormt jobbig, jag älskade den lilla krabaten som var toksöt och jätterolig men otroligt krävande. Men efter ungefär en månad så började det bli lättare. Jag hade vant mig vid livet med en ligist till valp och Yoga hade börjat lära sig att anpassa sig till mitt liv och vardag.

Varje dag sedan dess har varit en fröjd. Jag är så otroligt tacksam att denna hund är min. Hon är min lilla stjärna. Hon följer med mig på jobbet, på kalas, i skogen, på kurser och hembesök. Hon anpassar sig så fint till alla situationer och jag är så stolt över henne. Vi har inte tränat så mycket men det lilla vi tränar gör hon framsteg i och visar både arbetsvilja och intelligens. Vi kommer garanterat ha mycket roligt ihop. Älskade lilla Yoga. ❤

Så sammanfattningsvis så har 2017 varit ett riktigt spännande år och bjudit på många glädjeämnen. Jag ser fram emot nästa år tillsammans med min älskade Yoga då vi tillsammans kommer bjuda på nya onlinekurser och då min veterinärverksamhet kommer att fortsätta växa! Välkommen 2018! Let’s do this!


Lämna en kommentar

Att ständigt ändra bilden

I detta inlägg tänkte jag skriva lite om vikten av att ständigt ändra bilden för hunden i inlärningen. Alla som går eller har gått kurs hos mig vet hur jag ständigt tjatar om detta och nu när jag själv har en valp som ska lära sig en massa nya färdigheter så blir jag konstant påmind om hur viktigt det är.

När jag skriver att ändra bilden så menar jag att ändra på små detaljer i omgivningen eller en själv under inlärningen av ett beteende. Det är allmänt känt att hundar inte är så bra på att generalisera och att de måste lära sig att ett beteende ska utföras likadant oavsett hur omgivning och jag själv ändras. Till skillnad från oss människor som snabbt greppar att man sätter sig ner likadant i en soffa som i en en stol, en fåtölj eller en kontorsstol så förstår hundar inte att ”sitt” innebär att man sätter sig ner och sitter kvar oavsett miljö och störningar om vi inte lär dom det.

Hundens dåliga förmåga till generalisering rimmar tyvärr dåligt med hur vi vanemänniskor fungerar. Vi har en tendens att komma in i ett mönster och upprepa samma sak om och om igen. För att ta några exempel har vi en tendens att alltid gå på samma sida om slalom vid inlärningen, att alltid vara framför hunden när vi tränar sitt, att alltid träna efter kvällsmaten och så vidare. Detta resulterar i att hunden blir expert på att utföra ett beteende under de vanliga omständigheterna men när något ändras blir de förvirrade. Och vi blir irriterade för vi anser ”att de kan ju det”.

Jag brukar bokstavligen upprepa ”Ändra bilden!” i huvudet när jag tränar. Mitt mål vid inlärningen är att alltid ändra EN LITEN DETALJ för varje korrekt repetition. Jag kanske ändrar placering, min kroppsposition, min rörelse, min röst, plats, riktning, avstånd, tidsintervall och så vidare.

Till exempel så tränar jag just nu väldigt mycket stadga i ”Sitt”, här är mitt mål att Yoga ska sätta sig direkt på signal och sedan sitta kvar tills tills frisignal. Oavsett var vi är, vad jag gör och vad som händer i omgivningen. Det är inget som kommer av sig själv utan jag får jobba aktivt för att detta ska bli verklighet. i inlärningen försöker jag att variera omständigheterna konstant, vi tränar på olika platser, olika underlag, olika tidspunkter och med olika belöning. Jag varierar min position, rörelse eller placering för varje repetition. Jag tillför olika störningar. Självklart kan vi inte träna på varje möjligt scenario men när vi tränar på tillräckligt många olika omständigheter så har vi faktiskt tränat upp hundens förmåga till generalisering och chansen är stor att hunden klarar beteendet i de flesta situationer, även de vi inte tränat.

Så tänk på att ÄNDRA BILDEN för hunden för att få en hund som förstår att ett beteende är samma sak oavsett omständigheter. Lycka till med träningen!

Glada hälsningar Ida


Lämna en kommentar

Glädjespridare

Yoga är mitt egna lilla lyckopiller. Hon sprider verkligen glädje varje dag. Inte bara till mig utan även till alla andra i sin omgivning, människor som hundar. Hon är sprudlande glad konstant och tar livet med en klackspark.

Varje morgon får jag en energikick då Yoga hoppar och studsar och gnyr av glädje när jag stiger upp. När jag tar upp henne i famnen så blir jag överröst med pussar och mitt hjärta slår trippelslag. Jag är så tacksam för detta lilla yrväder. Det är verkligen hon och jag mot världen.

Som singel i en småstad så var livet ganska tråkigt stundtals. Men inte längre vill jag lova. Inga tråkiga stunder med Yoga i närheten. Om hon har tråkigt så sysselsätter hon mig genom att antingen bita i mina fötter under bordet eller genom att hitta förbjudna saker att tugga på som jag får fullt upp med att plocka bort. 😉

Nu har Yoga bott hos mig i drygt 2 månader och det har börjat bli vardag att dela mitt liv med henne. I början var det en ganska stor omställning och många saker fick anpassas efter henne. Numera känns det som bitarna fallit på plats och det känns helt normalt att ha en valp i hemmet. Nu skulle det kännas konstigt om jag inte hade henne hos mig.

Flera saker har blivit lättare också, till exempel blev hon rumsren för en månad sedan och det gör allt så mycket lättare. Jag behöver inte vaka över henne och hon håller sig flera timmar samt säger ifrån när hon behöver ut och rasta sig. Dessutom har hon blivit mycket lugnare, hon har börjat lära sig koppla av och det har också gjort vardagen mycket mer behaglig.

Numera finns det plats för lite egentid varje dag, något som jag saknade i början. Nu hinner jag både läsa böcker, titta på netflix, åka och träna och andra saker som fick stå till sidan när Yoga var yngre. I början var jag på helspänd hela tiden och kände att jag var tvungen att ha ett vakande öga på Yoga konstant. Så är det inte längre och jag kan även lämna henne ensam någon timme utan problem.

Jag var utmattad ett tag i början, att ha valp tog mer energi än vad det gav och jag var lite uppgiven ibland. Men nu är det tvärtom, Yoga ger mig så mycket inspiration och energi att jag känner mig mer levande än på länge. Vårt kapitel har bara börjat och jag ser så fram emot fortsättningen.

Ida & Yoga


Lämna en kommentar

Efter regn kommer solsken!

Jag ska inte undanhålla att de sista veckorna har varit hårda. Valplivet med Yoga har varit slitigt och jag har varit uppgiven och orkeslös många gånger. Värst var det för en vecka sedan då jag bröt ihop efter en mardrömspromenad med en skällande, bitande och allmänt odräglig liten valp. Jag var så mentalt utmattad och trött att jag inte kunde hålla ihop helt. Jag var helt slutkörd helt enkelt. Rädslan för att gå in i väggen igen låg i bakhuvudet och faktumet att jag inte kunnat koppla av på 2 månader hade gjort sitt.

Men sen vände det. Den sista veckan har allting förändrats. Jag har sett en stor skillnad på Yoga. Hon är lugnare, mindre skällig och uppspelt och dessutom mer gosig. I morse låg vi en timme och gosade i sängen, det har aldrig hänt förr. Hon har inte haft tålamodet eller önskan att kela eller söka närhet till mig överhuvudtaget. Men i morse ville hon ligga nära och pussa på mig, småtugga också såklart men på ett gosigt sätt. Det var ren och skär lycka det. Att kunna ligga och mysa ihop med sin hund är ju det bästa, och jag hoppas verkligen det kommer fler stunder som dessa.

Nu undrar ni såklart vad jag gjort annorlunda för att märka sådan här skillnad? Jag har fått goda råd av hundtränaren Kickan Nikolic på K9 Education som jag har följt. Kickan har länge varit en förebild och jag värderar hennes kunskap och erfarenhet så högt och jag märker skillnad direkt när jag följer hennes råd och tips. Vi har diskuterat mycket hur vi ska få Yoga mer balanserad och kunna slappna av mer.

Fokus har handlat om att passivitet ska vara ett önskvärt beteende och något som belönas. Här gäller det att inte skilja på vardag och träning. I träning kan passivitet handla om att hunden ska vara lugn för att få lov att springa efter leksaken eller påbörja en övning men i vardagen är passiviteten ännu viktigare. Här handlar det om att lugna beteenden såsom att hon ligger och vilar på sin plats ger belöningar såsom en gåtur, ett träningspass, mat, ett tuggben och så vidare.

Jag har gjort några förändringar i vardagen som jag tror har gjort stor skillnad:

  • Jag har belönat passivitet med aktivitet. Yoga älskar lek och bus och därför har jag använt detta som belöning. Jag tänkte innan att jag ville belöna med passiva belöningar för att skapa lugn hos henne men det blev nästan motsatt effekt. Frustrationen och leklusten blev bara starkare. Nu känns hon mer nöjd och klarar av att vara lugn för att hon vet att hon kommer att få vara busig och aktiv också.
  • Promenaderna är en stor nyckel till det hela.
    • Jag har lagt mindre fokus på att hon ska vara lös och ”springa av sig” och istället lagt in lek och träningsstunder under promenaderna. Tidigare så försökte jag gå en runda i skogsdungen direkt på morgonen för att hon skulle kunna vara lös och rasta av sig. Men numera så går jag inte så långt hemifrån och kör lite lekövningar istället på morgonkvisten. Även på de andra promenaderna lägger jag in en hel del lek. När hon gått lugnt och fint ett tag så tar jag fram leksaken och kör ett lekpass. Sedan återgår vi till lugn promenad igen.
    • En annan förändring på promenaderna är att jag har lagt till fysisk korrigering när hon antingen skäller eller biter i mig. Jag är tyst men tar tag i hennes sele och väntar ut att hon ska vara lugn. Jag släpper sedan och går sedan vidare som om ingenting. Ingen hård korrigering med andra ord men än så länge så har det varit effektivt, hon förstår att beteendet inte accepteras och efter en vecka har jag sett stor förbättring!
    • Jag belönar mindre ofta på promenaderna. Tidigare så var jag rena godismaskinen och så fort Yoga gick vid sidan och tittade på mig så belönade jag. Men det resulterade i att belöningsförväntan blev för hög och hon gick mest och tittade på mig hela tiden, och frustrationsskall kom som ett brev på posten när belöningen inte kom. Jag belönar henne fortsatt men inte alls lika mycket och det har varit effektivt. Hon går och luktar och kollar in grejer men checkar in hos mig genom att gå vid sidan och söka ögonkontakt lite då och då. Ibland resulterar det i att hon får ett beröm, ibland en godbit, ibland en lekstund, ibland inte mer än ett ögonkast.
  • Inomhus så leker jag burlekar minst ett pass om dagen.
    • Träning: Jag övar på självkontroll genom att låta henne gå in i buren och stanna där (med öppen dörr) trots att jag lockar med belöningar utanför, hon blir belönad när hon stannar kvar liggandes med alla kroppsdelar inuti buren. Ibland får hon frisignal och kan komma ut och leka lite med leksakerna.
    • Avslappning: Vi börjar med att träna som ovan beskrivet och sedan så avslutar vi med att hon stannar i buren. Hon får ett tuggben eller dylikt, jag stänger dörren och så får hon ligga och gnaga en stund och sedan vila en stund.

Det är alltså dessa förändringar jag gjort senaste veckan och för första gången så känner jag att jag och Yoga är ett team. Det känns som vi jobbar åt samma håll (oftast åtminstone) och att vi äntligen njuter av varandras sällskap. För första gången på 2 månader så njuter jag av att ha valp. Hon blir dessutom sötare och sötare för varje dag som går. Vi får väl se hur länge det varar dock – sheltietonåringar brukar sällan vara så speciellt vackra…

Och som bonus har hon varit rumsren i över 2 veckor nu. Inte en enda liten olycka har hänt inomhus och då har hon ändå börjat sova utan bur på nätterna. Och hon har inte ens fyllt 4 månader. Envisheten från min sida har gett utdelning ser det ut som. Nu håller jag tummarna för att rumsrenheten håller i sig. 🙂

Så det är en glad (om än fortsatt trött) matte som skriver idag. Jag är framförallt tacksam för att jag har fått en så otroligt härlig valp från kennel Brainpool’s samt att jag har en duktig hundtränare som vägleder mig. 😀


Lämna en kommentar

På/Av

Yoga är nu snart 15 veckor gammal. Hon blir mer och mer bestämd, stark och envis för varje dag som går känns det som. Jag har verkligen fått något att jobba med, hon är inte som någon av våra andra shelties. Hon är mer självständig och totalt obrydd om tillsägelser. Utan regler och krav hade hon blivit en riktig liten gangster. Hon är framåt, nyfiken och energisk. En liten busunge.

Jag är så glad att hon är min. Ibland är jag trött och irriterad på henne men aldrig har jag ångrat att detta yrväder fick huvudrollen i mitt liv. Hon har nämligen stjärnglans och charmar allt och alla, vart vi än går.

Ni vet ju vad våra stora utmaningar är, avkoppling och skällandet. Jag tänkte fokusera lite på hur det går med avkopplingen. Det går nämligen åt rätt håll, om än med små steg.

Jag försöker tänka balans mellan passivitet och vila i allt vi företar oss. Ett aktivt träningspass ska föregås av en passivitetsövning. Hon ska veta att hon måste vara lugn om vi ska ut och gå, köra ett träningspass eller om hon ska få hälsa på någon hund eller människa.

Jag kör för tillfället mycket självkontroll i hälsningssituationer. Vi har haft problem med att Yoga hoppar och skäller när hon vill fram och hälsa på någon. Nu försöker jag lära henne att hon måste sitta lugn och stilla innan hon får lov att hälsa på kommandot ”Varsågod och hälsa”. Det börjar bli lite bättre nu.

Vi tränar mycket baserat på ”It’s yer choice”, med andra ord att hon har ett val i alla situationer. Antingen hoppar hon och studsar och får miste om träningstillfället eller så sitter hon lugnt tills jag ställt fram alla saker. Antingen skäller hon och drar och får inte hälsa, eller så är hon lugn och får hälsa. Antingen försöker hon sno belöningen och går miste om den eller så kontrollerar hon sig och får möjlighet att få en belöning.

Mitt mål är alltid att få en hund som väljer att samarbeta med mig, snarare än en som gör det för att den inte har något annat val. Det tror jag stärker vår relation och skapar en tillit oss emellan.

Ida & Yoga