::: AgilidA :::

team up with your dog


Lämna en kommentar

Tiga är silver, tala är guld – Pt 1

Nu ska jag skriva ett blogginlägg som jag hoppas kan få många att tänka i nya banor. Att använda muntliga signaler i agility har senaste åren varit kontroversiellt. Det pratas istället om att vi ska kunna springa agility helt tyst och endast använda oss av handling och kroppsspråk. Eftersom det är det som har störst inverkan på hunden. Hunden har en medfödd fallenhet att följa vårt kroppsspråk.

Och det är helt sant! Vårt kroppsspråk, det vill säga hur vi riktar vår kropp, vår placering och rörelse, kommer alltid ge den tydligaste informationen för hunden. Men vad gör vi om vår hund inte ser vårt kroppsspråk? När vi inte hinner med att visa rätt? Inte har möjlighet att jobba nära hindret för att visa att hunden ska svänga tajt? Vad gör vi när vi har en hund som är mycket snabbare än vad vi är? Oavsett hur fort vi springer och hur bra vi försöker planera vår handling så hinner vi inte i alla lägen.

Hundens GPS-system

Det är här verbala (muntliga) signaler kommer in. Att använda muntliga signaler innebär inte att vi slutar att använda kroppsspråk eller att vi inte måste lära oss handling. Tvärtom. Verbala signaler är bara ett komplement till vår handling. Det ger oss möjlighet att förbereda hunden på svängar, till distanshandling och att klara svåra situationer även när vi hamnar efter på banan. Tänk på era muntliga signaler som hundens GPS-system på agilitybanan. Vi klarar oss ofta utan en GPS. Vi kan ju bara följa skyltarna och komma fram till målet ändå. Men det är helt klart skönt med en GPS som talar om när nästa avfart är så att vi vet om vi ska vara uppmärksamma eller om vi kan dra på lite extra för att vi bara ska fortsätta på samma väg ett tag. Samma sak på agilitybanan. I de flesta situationer klarar vi oss utan muntliga signaler men i många lägen innebär det att hunden håller igen för att inte missa en ”skylt” (att vi gör ett byte till exempel) eller så håller de inte igen och missar avfarten (tar fel väg). Om de däremot tack vare sitt GPS-system (våra muntliga signaler) får veta när nästa avfart (sväng till exempel) är så kan de anpassa sin fart och få bättre väg. Jag är övertygad om att vi har mycket att vinna på att komplettera med muntliga signaler i vår agility.

freddyagility1

Tecken på otillräcklig vägledning från oss

Något som jag ser som ett tecken på att en hund behöver bättre information om vägen är en hund som frågar mycket. Det kan vara att hunden saktar in  för att inte välja fel hinder, att hunden tittar på föraren ofta, att hunden ofta tittar mot fel hinder, ofta tar fel väg eller att hunden får stora svängar. Allt detta tyder på otillräcklig information från vår sida. Det kan vara att vår handling inte är tillräcklig men det kan också vara att vår handling är bra men att vår hund är för snabb helt enkelt. Och att vi behöver komplettera med fler muntliga signaler.

En annan sak som vittnar om otillräcklig information är att vi överanvänder hundens namn. Att vi  kallar på hunden hela banan igenom, och inte på ett planerat sätt utan för att få hunden att svänga, att få hunden att inte ta hinder som den ska och så vidare. Det innebär att vår handling och/eller muntliga signaler är otillräckliga. Om hunden får bra information på banan så ska vi inte behöva kalla på hundens uppmärksamhet hela tiden. Våra muntliga signaler handlar då istället om att ge hunden information och bidrar till att den inte behöver titta mot oss.

agilitytema

Effektiva verbala signaler signalerar linjer

De muntliga signaler som de flesta använder sig av på banan är hindernamn, hundens namn (som uppmärksamhetssignal) och ”Här” (när vi vill att hunden ska röra sig mot oss). För många antal signaler ska man passa sig för, det förvirrar bara hunden och blir som till brus för hunden som då inte lyssnar. Det är iallafall något jag hört många gånger. Jag både håller med och håller inte med. Muntliga signaler kan mycket väl stjälpa mer än vad det hjälper. Särskilt om vi tjatar, inte ger dem i tid eller signalerna inte är meningsfulla för hunden. Tjatar vi sönder signaler så tappar de sin mening. Ger vi signalerna för sent så får vi stora svängar, rivna hinder och i värsta fall fel väg. Är de inte meningsfulla för hunden är det ingen vits alls med att använda dem. Men att ha en verktygslåda med väl inlärda och meningsfulla signaler är bara av godo!

Effektiva verbala signaler ger hunden information som den kan använda. De ger inte bara information om nästa hinder men även vägen efter nästa hinder. Det betyder att de talar inte bara om för hunden vilket nästa hinder är men hur de ska utföra det för att vara redo mot hindret som kommer därefter. Om vi tar ett hopphinder till exempel kan effektiva verbala signaler tala om för hunden om den ska hoppa utsträckt och fortsätta rakt fram efter hindret, korta ner steget något eftersom de ska svänga efter hindret eller om de ska korta ner steget mycket för att svänga tajt tillbaka över hinderstödet, antingen mot föraren eller bort från föraren. Samma hinder men fyra olika sätt att hoppa det. Det handlar alltså om att signalera linjer, istället för att signalera enstaka hinder. Detta resulterar i att hunden är mer säker på sin väg och kan anpassa farten på ett annat sätt, springa fortare helt enkelt. Och vi vill väl alla tjäna sekunder, tiondelar, hundradelar?

freddyagility3

Verbala signaler gagnar alla

Frågan är då vem som gagnas av effektiva muntliga signaler? Jag skulle vilja påstå att alla gagnas av att lära in några grundläggande verbala signaler och att fokusera på att informera om linjer istället för enstaka hinder. Svängarna blir tajtare, vägarna blir bättre och hunden blir ofta snabbare. Men självklart, desto snabbare du är desto mindre behov har du för verbala signaler. Du hinner ofta signalera svängar i tid och kan många gånger genom ditt kroppsspråk visa hunden linjen. Men desto större hastighetsskillnad det är mellan förare och hund, desto större är behovet för att muntliga signaler. För många är verkligheten sådan att enda sättet att styra hunden på banor av klass 2/3-nivå är genom att förlita sig på förståelsen för våra muntliga signaler.

För att avrunda vill jag poängtera att verbala signaler är ett komplement till tydlig handling, men ett underskattat sådant, och jag är säker på att vi alla har mycket att vinna på att börja fundera över våra verbala signaler. Uppföljningen till detta blogginlägg kommer att handla om vikten av att välja rätt verbala kommandon. Stay tuned! 🙂

Annonser


2 kommentarer

Medicinsk träning – lika viktigt för hundar som för zoodjur

För ett vilt djur som lever i fångenskap i ett laboratorium eller ett zoo, kantas vardagen av diverse hanteringar, mätningar och provtagningar. Det har länge varit standard att man genom positiv förstärkning lär djuren att självmant samarbeta vid olika procedurer såsom undersökning och diverse provtagningar. Samma procedurer som företas genom att, med positiv förstärkning, få de vilda djuren i fångenskap att samarbeta, företar vi på hundar dagligen, genom fysisk eller medicinsk fasthållning.

Vi lyckas lära våra hundar allt från cirkuskonster, att söka efter människor i ruiner till att vara behjälpliga när vi själva är funktionshindrade. Men att lära dem samarbeta vid medicinska procedurer, misslyckas vi ständigt med. Vi brukar våld, för att vi kommer undan med det, något vi inte skulle göra med de vilda djuren. Hos de vilda djuren är det många gånger nödvändigt att få dem att samarbeta för att undvika att stressa upp dem vid hanteringen och för att undvika att ge dem lugnande i tid och otid.

Jag anser att vi har en del att lära från träningen av vilda djur i fångenskap. Om man kan få vilda, icke domesticerade djur att samarbeta vid medicinska procedurer är det klart att vi även kan lära våra hundar detta. Hunden som genom årtionden har formats att leva i symbios med oss människor, och som lärt sig att det lönar sig att samarbeta med oss.

lpn47-4-7

Träning av vilda djur i fångenskap

Vid träningen av vilda djur i fångenskap används olika former för inlärningstekniker som alla har en gemensam nämnare; allt sker av egen vilja utan någon form för tvång. Detta sätt att träna kallas för Positive Reinforcement Training, förkortat PRT. Nyckeln bakom PRT är djurets vilja till samarbete. PRT är en form för operant inlärning där djuret får en belöning (ofta mat) från tränaren när den utför ett önskat beteende. PRT ger djuret ett val mellan att samarbeta eller inte, utan att involvera tvång av något slag. Djuret väljer att samarbeta för att det är ett lönsamt beteende som leder till en eftertraktad belöning. Denna form för träning har man framgångsrikt använt för att träna in medicinska moment på bland annat apor, fåglar, elefanter, kattdjur, sjölejon och björnar. En av nycklarna bakom varför PRT fungerar så bra är att djuret behåller kontrollen av situationen, vilket är en avgörande faktor för att reducera stress i samband med hanteringen.

Men många gånger så är det inte tillräckligt med PRT då flera av momenten, såsom att få en injektion eller lämna blod, kan upplevas obehagliga och skrämmande för djuren, då de ska bli hanterade och även utsättas för en viss mån av smärta. Man använder sig därför även av desensibilisering, en process där djuret lär sig tolerera stressfulla eller obekväma stimuli av olika slag. Man parar ihop belöningar med en åtgärd eller ett objekt som normalt orsakar stress eller rädsla. Målet är att denna åtgärd eller objekt successivt ska bli mindre och mindre skrämmande. Det är nödvändigt att desensibilisera alla aspekter av ett medicinskt moment, ett djur kommer inte att samarbeta frivilligt om proceduren inducerar rädsla.

PRT och desensibilisering föregår på samma sätt oavsett djurslag med mindre justeringar för att skräddarsy träningen till djurslaget, individen, miljön och det mål man har med träningen. Man har sett att om djuret är tränat till att samarbeta vid flera olika moment, går det relativt snabbt att introducera det för nya likartade moment. Exempel på beteenden som vilda djur i fångenskap tränas i att utföra frivilligt är; temperaturtagning, intramuskulär injektion, oral medicinering, ultraljudsundersökning, sårrengöring, blodprovstagning och urinuppsamling.

Exempel på vad man lärt djuren

De moment som de vilda djuren i fångenskap tränas att frivilligt utföra är allt från basala beteenden såsom att förflytta sig mellan olika burar till mer avancerade beteende såsom att självmant sticka in sin arm i en specialdesignad hylsa och hålla fast i en pinne längst in i hylsan samtidigt som det blir taget ett blodprov från venen i armen. För att kunna utföra intramuskulära injektioner lär man dem också att trycka benet mot buren för att komma åt att injicera i lårmuskeln. Och för att kunna utföra urinprov lär man dem att urinera i en skål som hålls under dem genom staketet. Vid djurförsök i samband med diabetesforskning, lär man apor att sticka ut en tå genom burgallret för att få denna desinficerad och stucken med en nål, och därefter fortsatt hålla kvar tån så att skötaren kan trycka ut lite blod som kan analyseras på en glukosmätare.

Det är inte bara apor man tränar. Bland annat har man använt PRT för att lära jättesköldpaddor att acceptera blodprovstagning. Man har tränat sköldpaddorna att sträcka sig efter en target och hålla fast i denna, medan en person tar ett blodprov från ett bakben. Även fåglar som används till djurförsök, har tränats till att samarbeta vid medicinska procedurer. Bland annat har man lärt fåglarna att svälja oral lösning frivilligt samt att acceptera en intramuskulär injektion. Man har även lyckas utföra dräktighetsultraljud av buken vaket på både snöleopard, hjortsvin och jättepanda genom positiv förstärkning.

injection-dog

Medicinsk träning av hund

Vi hundägare får ofta veta att vi redan när hunden är valp, ska lära den att bli hanterad. Vi ska tidigt titta på tänder, i öron och klippa klorna så att det inte uppstår problem längre fram i livet. Men det som skiljer denna medicinska träning från den vi nyss läst om, Positive Reinforcement Training, är att vi ofta i hundvärlden fokuserar på att de ska tillåta att vi håller fast dem medan vi företar ovanstående. Om vi istället fokuserar på att få hunden att samarbeta i den grad att vi i största mån slipper fasthållning och tvång, så har vi mycket att vinna. Hundens egenkontroll ökar, vilket i sin tur innebär minskad stress och rädsla för hunden, vilket leder till en ökad välfärd för våra hundar.

Framvisning av olika kroppsdelar och desensibilisering av medicinska instrument (såsom klotång och liknande) och behandlingar kan tillåta oss att undersöka och behandla hunden utan fasthållning. Även om detta i början kan upplevas tidskrävande, uppvägs det snabbt av att kloklippningen, pälsvården och veterinärbesöken går smidigare. Det typiska mönstret är också att rädslan, och medförande hanteringssvårigheter, ökar från gång till gång när det är att hunden upplever obehag vid hantering såsom kloklippning eller veterinärundersökning.

Vid träning av de vilda djuren i djurparker och laboratorium så har man sett att det är svårare att träna de djur som redan haft flera negativa upplevelser i forma av tvång och fasthållning i samband med de medicinska momenten. Detsamma gäller hundar. Det innebär att det bästa sättet för att få en hund som samarbetar och frivilligt deltar vid de medicinska moment är att starta träningen så tidigt som möjligt i hundens liv, innan den hinner få negativa associationer till kloklippning, hantering och veterinärbesöken. Nedan kommer mina förslag på vad som kan var viktigt att träna på med sin hund.

 

Medicinsk filt

Ett sätt att öka trygghet vid medicinsk hantering är att man använder sig av en så kallad ”medicinsk filt”. Det är en filt som hunden förknippar med trygghet, lugn och att bli ompysslad. Hunden vet att det kommer bli hanterad och undersökt på denna men att det föregår under lugna former och att den blir belönad för detta. Denna filt introduceras i hemmiljön och kan därefter tas med till veterinären eller hundfrisören och till exempel läggas på undersökningsbordet för att skapa en igenkänningsfaktor och därmed en känsla av trygghet hos hunden. När denna ska tränas in kan man börja med att bara träna hunden att den ska gå upp på filten självmant och att då blir det belöning, gärna en belöning med lugnande verkan såsom slickgodis eller ett tuggben. Därefter kan man introducera att hunden ska vara kvar på filten för mys och pyssel för att sedan ge den lov att lämna filten. På denna plats så ska hunden trivas och känna sig trygg och kunna både stå, sitta och ligga ned. När hunden gör det kan man gå vidare och introducera olika former för hanteringsmoment.

Vet-dog-on-exam-table-2-1024x682

Ligga på sidan

När man ska till exempel undersöka tassar och mage eller klippa klorna, är det lättast om hunden ligger på sidan. Att lära hunden att självmant lägga sig på antingen höger eller vänster sida och ligga kvar när den blir undersökt eller behandlad, är ett beteende som borde vara ett av de första moment man lär hunden för att slippa onödigt tvång eller obehag i samband med medicinsk hantering. När man har hunden på den medicinska filten i liggande position kan man gradvis börja forma fram att den lägger sig ner på sidan. Man kan smeka hunden längs med kroppen samtidigt som man försiktigt lägger sin hand på ena höften och pressar försiktigt. När man märker att hunden lägger sig lite snett med vikten mest på den motsatta skinkan belönar man hunden. Man kan smeka hunden lugnt och försiktigt från huvud till höft och för varje gång man märker att hunden självmant lägger mer och om mer vikt åt det motsatta hållet så belönar man. När hunden till slut lägger sig helt ner på sidan kan det vara lämpligt att ge extra belöning. Om man tränar detta ofta under lugna former kommer handen på höften blir en signal för hunden att den självmant ska lägga sig på sidan (det kan vara en bra idé att variera vilken sida man får hunden att lägga sig på) och då kan man börja lägga på ett muntligt kommando om man önskar detta.

Undersökning

Det är viktigt att man som ägare lär sig att undersöka sin hund eftersom man förmodligen då snabbare upptäcker när något förändrats och kanske behöver kollas av en veterinär. Träningen går ut på att hunden ska lära sig att vara stilla och låta oss grundligt undersöka hela kroppen. Det är av absolut vikt att denna träning sker under lugna och korta stunder på maximalt 5 minuter, gärna ett par gånger om dagen. Det kan vara en god idé att ställa en klocka på 5 minuter för att vara säker på att man inte håller på för länge. Det man inte hinner med får man fortsätta med vid nästa tillfälle. Man kan göra träningen till en rutin, genom att spendera 5 minuter på den medicinska filten efter varje promenad. För att hunden inte ska få negativa förväntningar kan det vara en god idé att ibland inte träna på undersökning utan endast bjuda på mys och kel.

I undersökningsträningen så gäller det att träna på att hunden blir duktig på att vara stilla när man undersöker varje del av kroppen. Är det någon kroppsdel hunden inte gillar att man undersöker gäller det att man inte frestas att undvika denna, utan att man istället tränar oftare på denna kroppsdel. Det är viktigt att tänka på att träningen ska ske frivilligt från hundens sida och att belöningen hela tiden ska vara synlig. I början så ska minsta lilla tendens till samarbete belönas. Det kan vara att hunden är stilla, inte backar undan, sträcker fram kroppsdelen eller liknande. När man tränat detta grundligt och hunden är trygg vid att man undersöker den hemma kan man börja ta med sig den medicinska filten till olika platser för att träna i andra miljöer. Därefter kan man utöka svårigheten genom att även låta vänner och bekanta undersöka hunden under samma lugna former och med riklig belöning. Då blir steget mindre när man kommer till veterinären och denne ska stå för undersökningen.

complementary-dog-medicine

Ansiktet

Det kan vara en bra idé att träna från nos till svans då det är i denna ordningsföljd som veterinären undersöker hunden. Detta skapar då en igenkänningsfaktor vid veterinärbesök. När man ska undersöka ansiktet kan man börja med att fokusera på ögonen. En start kan vara att man sätter handen försiktigt bredvid ena ögat, om hunden är stilla får den belöning. Därefter så kan man stegvis gå vidare till att man lyfter på ögonlocken och kanske till och med droppar en ögondroppe i ögat. Men det är viktigt att man går stegvis fram och att hunden hela tiden deltar frivilligt utan tvång. Har hunden hudfoldrar i ansiktet så bör man träna på att torka rent dessa. Man ska också träna på att man kan titta i munnen och svalget. Här kan man börja med att försiktigt röra läpparna och belöna extra mycket om hunden visar tendens till att självmant öppna munnen. Blickar vi tillbaka till träningen av vilda djur så lär man dem att öppna munnen på egen hand eftersom man inte gärna kan stoppa in fingrarna i munnen på en gorilla. Successivt kan man öva på att man känner inne i munnen, på tandkött och tänder, lyfter försiktigt på tungan osv. Även om man lärt hunden att öppna munnen på egen hand så bör man också vänja den vid att man öppnar munnen på den eftersom man vid svalgundersökning behöver ha helt öppen mun för att se ordentligt.

veterinary-care-cost-too-much

Öronen

Undersökning och rengöring av öron är viktigt att träna på då detta är något som många hundar finner obehagligt. Även här handlar det om att gå stegvis fram och att man lär hunden att frivilligt samarbeta, det vill säga att vara stilla. I början kan det vara att man bara rör örat försiktigt men att man gradvis ökar hanteringen och att den till slut kan vara stilla när man rengör öronen med öronrengöring för hund. Detta är som sagt ett moment som kan upplevas som obehagligt av hunden, så här gäller det att ta små steg och att man belönar rikligt, så att hunden vänjer sig vid att acceptera viss grad av obehag.

Känna och klämma

Efter att veterinären har undersökt ansikte och öron så brukar denne gå vidare med att känna igenom hela kroppen. I detta moment ingår det att lära hunden att stå, sitta eller ligga stilla medan man känner och kanske även klämmer på olika delar av kroppen. Man känner över rygg, bröst och mage och gärna även klämmer lite på magen (något som veterinären alltid gör). Man känner också igenom alla fyra ben och tassar. Detta är oftast det som hundarna upplever mest obehagligt, många hundar är rädda om sina tassar. Därför behöver man lägga ner extra träning på detta moment. Det kan också vara fördelaktigt att lära hunden att själv hålla upp tassen. Man kan till exempel hålla en hand framför tassen som en signal att hunden ska lägga tassen i ens hand. När hunden gör detta frivilligt så kan man successivt gå vidare med att man undersöker mellan trampdynorna och klorna. Härifrån är det sedan möjligt att träna vidare för att kunna klippa klorna och pälsen under tassarna, mer om detta nedan. Glöm heller inte att vänja hunden vid att man känner igenom juver, vulva, penis och pung.

Okända föremål

När man har lärt hunden att vara trygg och samarbeta vid undersökning av alla kroppens delar, kan man gå vidare med att vänja hunden vid att man berör olika kroppsdelar med okända föremål. Då blir det mindre otäckt att få ett stetoskop på bringan eller ett otoskop i örat hos veterinären. Man kan träna med alla olika föremål man kan komma på, allt från köksredskap till en borste eller en klotång. Målet är att hunden inte ska tycka det är obehagligt med ett okänt föremål som närmar sig kroppen. Träna på att föra föremålet mot öronen, att hålla det mot nackskinnet eller mot klorna.

dog-vaccination-terrier-110687510-01

Kloklippning

Att klippa klor är något av de värsta som en del hundar vet – och deras hundägare! Jag träffar väldigt många hundägare som berättar att de blir väldigt nervösa om de ska klippa klorna, oroliga att de ska klippa för långt och klippa i pulpan.

Föreställ dig att du ska till tandläkaren. Du sitter i stolen och tandläkaren kommer in och hälsar nervöst. Du ser hur han svettas och skakar på händerna när han tar fram instrumenten. Han berättar med hela kroppsspråket att han är rädd att han ska göra något fel. Känner du dig trygg?

Nej, jag skulle inte heller gjort det. Och inte heller känner sig våra hundar trygga om vi är nervösa. Så steg ett är att själv vara lugn och trygg. Klarar du inte detta, låt någon som är trygg med situationen klippa klorna istället så att du inte för över din rädsla på hunden. Du kan ta över när du är mogen.

I övrigt så föregår träningen precis såsom all annan träning beskrivet ovan. Hunden ska ha kontroll, känna sig trygg och veta att det lönar sig att samarbeta. Med min pappas unghund som har väldigt svårt för hantering har jag tränat mycket kloklippning. Jag började med att desensibilisera klotången genom att se till att han bara fick leverpastej när klotången var framme. Jag lovar att han blir lika glad oavsett om jag håller fram klotång eller leverpastejtub.

Från början så klippte jag inte ens klorna utan jag tog bara fram tången och petade honom med den, först överallt och sen främst på tassarna (precis som träningen med okända föremål). Så småningom så höll jag klotången mot klorna en stund och sedan längre stunder. All samarbete belönades med muntligt beröm och att han fick slicka på sin tub. Till slut så kunde jag även gå vidare till att klippa någon klo och han var helt lugn och väntade på sin belöning. I början så belönade jag mellan varje klo men ganska snart så belönar jag efter varje tass och sedan efter att kloklippningen är över. Här finns en film som visar hur man gör väldigt bra.

Åsa Jakobsson har skrivit en väldigt bra artikel om just kloklippning som jag dessutom rekommenderar.

Om din hund redan är väldigt rädd och kanske blir aggressiv vid kloklippning så kan man behöva träna på ett annat sätt. Här är en film av Dr. Sophia Yin som visar hur träningen kan föregå, men jag rekommenderar att du får hjälp med träningen i början för att det ska blir så bra som möjligt.

klippa_klor

Sammanfattning

Medicinsk träning inför medicinska moment är viktigt hos vilda djur i fångenskap. För att få dem att samarbeta frivilligt använder man sig av Positive Reinforcement Training. Man har tack vare denna träning sett minskad stress och aggression och dessutom fått en effektivare hantering av medicinska moment. På hundsidan ligger vi efter när det kommer till medicinsk träning då vi fortfarande använder tvång och straff för att kunna utföra medicinska moment på hundarna. Genom att lära hunden redan som valp eller unghund att självmant delta i medicinska moment har vi mycket att vinna. Genom att fokusera på samarbete och egenkontroll bidrar vi framförallt till ökad välfärd för hundarna men också ökad tillit till oss människor.


1 kommentar

Stress hos hund

I detta inlägg så tänkte jag fokusera lite på stress hos hund. Många av dagens hundar är stressade, jag ser många av dem i mitt yrke som veterinär men jag träffar också många stressade individer i hundträningssammanhang. Egentligen är det inte så konstigt att hundarna blir stressade, vi kräver väldigt mycket av våra hundar i dagens samhälle. De ska kunna bo i stadsmiljö med allt vad det innebär. De ska kunna vara ensamma stora delar av dygnet. De ska samtidigt kunna vara med överallt. De ska uppföra sig vänligt och väluppfostrat i diverse situationer. De ska kunna prestera väl vid träning och tävling. Och så vidare.

hemsidanlowstress

Vad är stress?

Det finns många orsaker och symptom på stress som jag kommer försöka sammanfatta här. Men först behöver vi bli på det klara med vad stress faktiskt är. Stress har för de flesta av oss en negativ association. Men stress är egentligen inte något dåligt, stress är egentligen en viktig kroppsfunktion som finns hos alla däggdjur. Stress är nödvändigt för individens överlevnad och handlar egentligen om helt naturliga reaktioner. Vid stress förändras normaltillståndet i kroppen genom frisättning av adrenalin, noradrenalin och kortisol som en reaktion på hot eller krav. Stress kan delas in i tre faser; alarmreaktionsfasen, motståndsfasen och utmattningsfasen.

Alarmreaktionsfasen är den fas då nervimpulser och hormonfrisättning gör att kroppen får en optimal reaktionsberedskap. Detta gör individen vaken, alert och kvicktänkt och möjliggör en ökad prestation. Om stressen fortsätter inträder nästa fas, den så kallade motståndsfasen. Under denna töms kroppens energireserver för att kunna behålla motståndet mot stressen och individen kämpar för att  kunna klara situationen. När stressen pågått för länge eller en kraftigt stressande situation uppstår upprepande gånger, kommer kroppen till slut in i utmattningsfasen. Kroppen klarar inte längre att stå emot stressen. Om kroppen inte får möjlighet att återhämta sig tillräckligt länge kan detta leda till allvarliga konsekvenser såsom fysiska sjukdomar eller problembeteenden.

Det är med andra ord inte farligt med stress i normal mängd. Det är fullt normalt att hunden upplever stress och är stressad ibland. Det som är farligt är när hunden konstant utsätts för stress och inte får möjlighet att återhämta sig mellan kraftigt stressande situationer. Det tar 1-2 dygn för kroppen att återställa sig efter stark stress. Vid konstant stresspåslag hinner inte kroppens kortisolnivåer att normaliseras och blir konstant höga, vilket påverkar och sliter på flera kroppsliga funktioner. Vi ser försämrat immunförsvar, mag- och tarmbesvär, högt blodtryck och skador på binjurarna för att nämna några exempel.

hemsidamyra

Orsaker till stress

Stress utlöses av olika faktorer, de kan vara yttre faktorer, sociala faktorer, psykiska faktorer, prestationsfaktorer eller att otillfredsställda primära behov. Det är omöjligt att lista alla orsaker till stress i detta inlägg men jag tänkte nämna de viktigaste eller de som man kanske inte är medveten om. Observera att det oftast är flera faktorer som spelar in.

Sjukdom: Om hunden inte är frisk och kroppens funktioner är nedsatta så utlöser detta stress, varför det är viktigt att utesluta sjukdom när en hund uppvisar förändrat beteende.

Utebliven socialisering och miljöträning som valp: Om hunden inte har blivit exponerad och van vid olika platser, individer, situationer redan under den viktiga socialiseringsperioden så kommer det med stor säkerhet leda till stress i vuxen ålder. Jag har själv en hund som på grund av olyckliga omständigheter inte fick någon socialisering eller miljöträning innan 6 månaders ålder. Detta har gjort att han upplever stor rädsla – och därmed stress – i många olika situationer i vardagen.

Brist på vila och sömn: Jag har nyligen fått lära mig att en vuxen hund behöver i genomsnitt 17 timmars vila per dygn. Alltså inte sömn utan möjlighet att koppla av under 17 timmar varje dygn. Det innebär att om hunden är med överallt, till exempel på arbetet eller går på hunddagis, är det otroligt viktigt att hunden kan slappna av och vila under denna tiden. Har man en hund som har svårt att koppla av borta kanske inte det är den bästa idén att ha den med varje dag.

Överdriven ensamhet: Hundar är flockdjur och har ett stort socialt behov. Självklart så ska de kunna vara ensamma (de kan faktiskt bli precis lika stressade av att aldrig vara ensamma) men det handlar om ungefär 6-9 timmar per dygn, inte mer. Och när jag skriver vara ensamma så menar jag att vara utan social kontakt, utestängd från gemenskap. Det innebär att hunden även är ensam om den sover själv i köket under natten eller om den är instängd i en bur på arbetet även om vi sitter i samma rum, de är nämligen avskärmade och kan inte välja att ta social kontakt. Tyvärr är det inte helt ovanligt att folk först låter hunden sova ensam på natten, sedan åker på jobbet och är borta i 9 timmar för att sedan på kvällen lämna hunden ensam hemma när de åker iväg på aktiviteter med barnen. Hunden kanske får vara ensam 18-20 timmar per dygn! Tyvärr, men det duger inte! Har man hund så måste man förstå att de är sociala varelser med ett socialt behov som vi är ansvariga för att uppfylla. Så om de ska vara ensamma hemma 9 timmar varje dag medan vi är på arbetet, då får vi inse att vi inte kan boka upp alla vardagskvällar med aktiviteter som utelämnar hunden och att hunden kanske ska ha lov att sova i samma rum som oss (de behöver inte sova i sängen såklart om man inte vill). Det är ingen rättighet att ha en hund, man kan inte ha en hund för att kan tycker det är mysigt att ut och gå med den på söndagseftermiddagarna – när vädret tillåter – men inte har tid med den resten av veckan. Att ha hund är en livsstil och ett ansvarstagande som inte passar alla.

Oförutsägbarhet och oförmåga att kontrollera sin situation: Detta är en stark stressfaktor, både för hundar och andra djurslag, inklusive människor. Att frånta en individs möjlighet att förutsäga vad som händer eller påverka sin situation är bland det mest stressfulla man kan utsättas för. Det ser man på människor i fångenskap, på råttor i laboratorieförsök och på våra hundar i vardagen. Att skapa rutiner är en bra idé eftersom det gör det möjligt för hunden att förutsäga vad som ska ske. Har vi dessutom ett fåtal tydliga regler som vi efterlever så blir det också en förutsägbarhet för hunden – men det kräver såklart att vi är konsekventa och inte menar olika beroende på humör, dag eller plats. Men att ha för många regler är inte bra, då förlorar hunden sin egenkontroll och kan sällan påverka sin egen situation, låt istället hunden få ha lite fri vilja och bara vara hund ibland också. Sedan tror jag, precis som etologen Per Jensen, att en annan bra sak för att skapa förutsägbarhet för hunden är att prata mer med den. Hundar förstår mer än vad vi tror, de lär sig känna igen ord/fraser så som ”handla”, ”ut och gå”, ”träna”, ”toaletten” och så vidare och förstår mer vad som ska hända på så sätt. Jag pratar med min hund Freddy hela tiden och jag är fullt övertygad om att han förstår vad jag säger för det mesta.

Ovana situationer: Ovana situationer som inte tillhör vardagslivet är alltid stressande, även om det ibland kan vara en förväntansfull stress. Resor, hundpensionat, veterinärbesök, besök till hundfrisören, kurser, utställningar och tävlingar med flera. Detta är ofta inget vi behöver vara oroliga för om vi tillåter hunden att återhämta sig ordentligt efteråt.

Hundträning/Lek: Hundträning kan vara väldigt stressande för hunden, särskilt om den inte förstår vad som förväntas av den. Om den tillåts göra misstag efter misstag så att frustrationen växer ökar stresspåslaget. Detta kan vi undvika genom att planera vår träning på ett sätt så att hunden hela tiden har möjlighet att göra rätt, att successivt höja våra kriterier så att hunden fortsätter att utvecklas men inte misslyckas för ofta. Om vi använder väldigt hårda metoder och hunden är rädd för att göra fel är det också väldigt stressande för hunden. Men även i de fall där vi tränar schysst och lägger upp träningen på ett sätt så att hunden förstår vad den ska göra, så kan hundträning vara en stor stressfaktor. Lek och hundsporter såsom agility höjer hundens aktivitetsnivå rejält och innebär därför ett stresspåslag. Detta kan vara ett problem om vi inte tillåter hunden återhämta sig ordentligt (till exempel tränar för ofta) eller om hunden redan ligger högt i stress på grund av andra faktorer.

Rädslor och reaktivitet: Att blir rädd är såklart väldigt stressfullt. En hund som ständigt tycker saker är obehagliga och skrämmande har förmodligen relativt konstant en hög stressnivå. En hund som är reaktiv på promenaderna och till exempel gör utfall mot andra hundar varje promenad får därmed ett stort stresspåslag kanske flera gånger per dag. Det är därför otroligt viktigt att arbeta med sådana här hundar för att hjälpa dem att handskas med situationen på ett annat sätt och på så sätt gå ner i stress.

Understimulering: Jag får dagligen prata om aktivering med djurägare eftersom jag ofta träffar på hundar vars ägare inte aktiverar alls, eller aktiverar på ett felaktigt sätt. En hund kan vara understimulerad vilket var ett stort problem förr i tiden, men har blivit mer ovanligt. Tyvärr träffar jag dock fortfarande understimulerande hundar, en del fysiskt men framförallt träffar jag många som inte stimuleras mentalt. Det är inte tillräckligt med aktivering för en hund att ta ut sig fysiskt genom till exempel bollkastning eller cykling. Hunden måste få använda hjärnan och lösa problem för att mår bra. När det kommer till små hundraser så träffar jag också ägare som inte gör annat med sina hundar än går kiss- och bajspromenader, eftersom de har intrycket av att små hundar inte behöver aktiveras. Vilket är helt fel! Alla hundar behöver aktiveras, mer om det nedan.

Överstimulering: Överstimulering har blivit vanligare på senare tid, kanske för att man som hundägare har blivit väldigt uppmärksam på att hunden måste aktiveras. Man är rädd att den ska bli understimulerad och ser därför till att den aktiveras med råge. Jag tror detta problem är vanligast bland oss hundtränare och riktiga hundnördar. Vi älskar att träna med våra hundar och hitta på saker ihop med dem. Oftast ser hunden också ut att uppskatta alla upptåg tillsammans med oss. Men problemet är det att kroppen behöver återhämtning. Jämställ det med människor som drabbas av utmattningssyndrom. Det kan mycket väl vara att de har haft fullt upp med roliga och berikande aktiviteter, men även av dessa kan vi bli utbrända. Min lärare på hundinstruktörsutbildningen sa alltid att om hunden inte klarade av minst en vilodag i veckan – då man inte gjorde något annat än låg i soffan och åt praliner – utan att bli otålig och rastlös så var det ett tecken på att hunden var överstimulerad.

odin14

Symptom på stress

Det finns många symptom som kan tyda på stress, men som även kan vara symptom på annat eller inte betyda så mycket överhuvudtaget om det inte sätt i sammanhang med andra symptom eller faktorer som tyder på stress. Och kom ihåg; att hunden blir stressad, och därför visar upp stressymptom, i en situation behöver inte vara konstigt eller oroväckande.Det är ständiga stresspåslag eller kronisk stress som är farligt.

Kroppsliga symptom: Störningar i mag-tarmkanalen, allergier, bristande aptit/glupskhet, spända muskler, mjäll/håravfall/andra hudproblem, flämtande, extrem salivering, tungan hänger som en slips utanför munnen, rinnande nos, darrningar…

Generella mentala symptom: Nervöst beteende, rastlöshet, överdrivna reaktioner, aggression, rädsla, destruktiva beteenden, överdriven sexualdrift, dålig koncentration…

Beteende symptom: Mycket ljudande, biter i kopplet eller i kläder, fixerar med blicken, jagar svansen, nafsar i luften eller andra stereotypa beteenden, vankar fram och tillbaka, generell olydnad, vill inte ta godis eller leksak, hoppande, uppspärrade ögon och flackande blick, mycket kissande och bajsande, lugnande signaler…

Åtgärder om hunden är stressad och hur man förebygger stress

Om man misstänker att en hund är stressad bör man alltid börja med att kontakta en veterinär för att utesluta en underliggande sjukdom. Om hunden är klinisk frisk så är nästa steg att ta kontakt med en diplomerad hundpsykolog eller hundinstruktör med kunskaper på området så att hunden kan få hjälp.

Det bästa är såklart att förebygga stress och då är det bra att börja redan på valpstadiet. Kanske man bör välja en uppfödare som lägger vikt vid att valparna blir socialiserade och miljötränade redan innan 8 veckors ålder. Och att när man väl får hem sin valp, fortsätta med den viktiga socialiseringen och miljöträningen. Se till att valpen får sova så mycket som den behöver och inte släpa med valpen överallt eller låta barnen leka med valpen dagarna i ända. Lära den regler tidigt – på ett lugnt och lekfullt sätt – så att den vet vad som förväntas av den och lära den att slappna av och bli trygg i olika miljöer och situationer.

För en vuxen hund så handlar det om att se över vardagen. Se till att alla medfödda behov blir tillgodosedda. Att hunden får tillräckligt med vila – kom ihåg 17 timmar per dygn – men också att den inte är ensam för mycket. Ha lagom med krav och regler samt skapa rutiner som ger hunden en förutsägbarhet och samtidigt ger hunden möjlighet att kontrollera sin egen tillvaro. Träna på ett sätt som gör att hunden inte upplever frustration och osäkerhet i onödan. Se till att hunden har en möjlighet att återhämta sig mellan stressfulla upplevelser och ha åtminstone en vilodag i veckan då ni inte har några aktiviteter inplanerade. Skapa en balans i vardagen mellan fartfyllda aktiviteter såsom lek och lugna aktiviteter och att träna mycket självbehärskning och avslappningsövningar. Och sist men absolut inte minst, aktivera hunden på ett bra sätt.

agilityfound

Aktivering kan se ut på många sätt men här kommer förslag på fyra områden som man kan lägga vikt vid.

Nosarbete: I artikeln om hundens sinnen kan ni läsa om hur viktigt luktsinnet är för hunden. Hunden är skapt för att använda sin nos på samma sätt som vi använder våra ögon varför vi självklart ska hitta på aktiviteter som går ut på att använda denna. Luktsinnet är dessutom ett långsamt sinne som kräver mycket koncentration från hundens sida så hunden blir verkligen mentalt stimulerad. Många hundägare som jag pratar med angående detta hävdar bestämt att deras hund använder nosen väldigt mycket och blir aktiverade på egen hand. De luktar ju febrilt under promenaderna! Och det är toppen, klart de ska det, men det är föga ansträngande för hunden. Det motsvarar att de läser veckotidningen, och hur ansträngande är det egentligen? Vi är mer ute efter att hunden ska koppla på hjärnan och lösa korsord. Exempel på nosarbete kan vara luktdiskriminering (t.ex. nosework), viltspår, godisspår, leta godis i träd, godissök, leta upp gömda föremål med flera. Alla aktiviteter där luktsinnet kopplas på är varmt välkomna.

Problemlösning: En annan utmärkt aktivitet för hunden är problemlösning. Hundar gillar utmaningar och vi vet ju att de gärna hittar egna om de ges lov, såsom hur man lättast bryter sig in i soptunnan eller öppnar dörren. Att lösa problem ger dessutom självförtroende och stärker hundens egenkontroll. Problemlösning kan vara i princip vad som helst, bara fantasin sätter gränser. Exempel kan vara att trassla ur kopplet på egen hand, komma över på rätt sida av stolpen igen, att öppna paket med godis i, aktiveringsspel, lyckas vända en uppochnedvänd plasttallrik som är nedkletad med leverpastej under, att lyckas komma åt maten som är längst ner i lådan fylld med hundleksaker och så vidare.

Inlärning: Precis som hundar gärna löser problem så är hundar skapta för att lära sig nya saker, de lär genom hela livet. Att träna sin hund och lära den nya saker är dessutom ett jättebra sätt att stärka sin relation till hunden. Så träna hundsporter, träna vardagslydnad eller lär in olika cirkuskonster.

Kroppskontroll/Balans: Att få hunden att använda hela sin kropp, träna upp sin balans och bygga styrka är också ett sätt att kanalisera sin stress, eftersom det är svårt att koncentrera sig och stressa samtidigt. Man kan till exempel låta hunden promenera i terräng, låta den klättra på/krypa under/hoppa över stenar, stockar och liknande på promenaderna, träna olika trix som främjar kroppskontroll eller träna på balansbollar.

Ovanstående är bara förslag, självklart kan man aktivera sin hund på många fler sätt. Så sätt igång; du förebygger stress samtidigt som du stärker din relation till din hund.

Ovanstående är baserat främst på ett föredrag av Ulrika Bevreus på Bevreus Hundskola samt information från hundinstruktörsutbildningen på Hand med Hund.

hemsidaklickerkul


Lämna en kommentar

Det var en gång en varg – om hundens ursprung

Redan från början har hundar haft en stor betydelse för människan. Först som matresev, sedan för att varna för inkräktare eller rovdjur och även vakta mot dessa, sedan som en hjälp vid jakten och så småningom även vid vallning. Numera är hundar framförallt viktiga som sällskap och höjer många människors livskvalitet väsentligt. Men hundar har också en enorm betydelse genom många olika viktiga uppdrag i dagens samhälle.  Vi använder hundar som terapihundar, assistanshundar, polishundar, vakthundar, vallhundar, lavinhundar, narkotikahundar…listan kan göras lång. Men hur och när kom egentligen hunden till att bli en viktig följeslagare för människan? Teorierna har varit många och än idag är inte alla helt överens om hur och när det hela började.

Fram till det senaste sekelskiftet så har det varit arkeologiska fynd som givit oss svar på frågor angående hundens ursprung. Det är på detta sätt som man har klarlagt att hunden är människans äldsta husdjur och fanns hos människor redan flera tusen år före jordbruket, där de sedan kom att spela en betydande roll. Man har bland annat hittat gravplatser där människor begravts tillsammans med sina hundar vilket visar på starka band mellan hunden och människan redan då. Redan på denna tid så såg man att hundarna hade olika storlekar och proportioner och grunden lades till den stora rasvariation som vi ser idag.

Freddyvedema

Förfadern vargen

Men numera kan vi även få en hel del svar genom DNA-analyser. Genom att ha samlat DNA från hundar ifrån hela världen har man kunnat konstatera att alla hundar – oavsett utseende och egenskaper – härstammar från vargen. Det finns de som spekulerat att vissa raser kommer ifrån andra hunddjur än vargen – men detta har alltså visat sig vara felaktigt med modernare teknologi. Genom DNA har man också försökt klargöra när hunden domesticerades (förhusades/tämjdes) och de flesta är nu eniga om att domesticeringen av vår nuvarande hund påbörjades för omkring 15 000 år sedan.

Men man har också kommit fram till att innan domesticeringen ägde rum så hade vargar länge levt tillsammans med människor, kanske i tiotusentals år, eftersom de hade en ömsesidig nytta av varandra. En del vargar sökte sig till människor antagligen för att människornas avfall var en god födokälla. Människorna i sin tur tjänade på att vargarna jagade bort andra rovdjur som kunde innebära fara eller som kunde haffa åt sig byten. De vargar som lättast kunde anpassa sig till att leva tillsammans med människorna hade lättare att överleva och förmodligen har människorna så småningom tagit kontroll över vilka valpar som skulle få överleva och själva sedan bli föräldrar. Och det är just detta selektiva urval av individer över lång tid som är domesticering, och efter några generationer så har man skapat hunden.

Det man är inne på nu är att detta förmodligen hänt flera gånger under historien, men att hundlinjerna som skapats via tidiga domesticeringar har dött ut, kanske i samband med den senaste stora istiden. Detta skulle kunna förklara att man hittat arkeologiska fynd av hundar från över 30 000 år sedan – trots att DNA från dagens hundar motsäger ett så tidigt ursprung.

valpteo

Varifrån kommer de?

När det kommer till var hunden domesticerades för första gången råder det mer oenighet och forskningen pågår fortfarande för fullt för att kunna få ett säkert svar i frågan. En svensk forskningsgrupp med Peter Savolainen i spetsen menar att hundens ursprung stammar från södra Kina. Man tror att hundar ursprungligen tämjdes där och att människor som flyttade därifrån tog med sig hundar till olika kontinenter. Medan andra forskare har kommit fram till andra slutsatser. Många menar att hundarna härstammar från Mellanöstern, i samma område där jordbruket grundades, och ytterligare andra menar att hundarna troligen härstammar från europeiska vargar. Så i dagsdato har vi inget säkert svar på varifrån hunden har sitt ursprung.

Vargen i jämförelse med hunden

Vargen är hundens förfader – men det är viktigt att poängtera att en hund inte är en varg. Det finns mycket som är gemensamt för dem båda och det finns mycket vi kan förstå om våra hundar om vi blickar mot vargen. De är båda flockdjur och duktiga på att samarbeta med andra i flocken och deras språk och signaler är väldigt likartade. Hundarna är i många avseenden som en vargvalp, något som kallas för neotenisering = bibehållandet av valpdrag upp i vuxen ålder. Till exempel behåller de en lekfullhet som en vuxen varg sällan uppvisar och de skäller och gläfser vilket en vuxen varg normalt inte gör.

Men det finns också väldigt många olikheter mellan en varg och en hund som skylls de effekter domesticeringen har haft. Hundar är för det första mycket mindre skygga än vad en varg är. De har lättare att underordna sig och är mycket mindre självständiga än vad en varg är. De har en betydligt mindre strikt gruppsuppfattning, en lägre grad av revirförsvar och de har också lättare att anpassa sig till förändringar i miljön. Alla dessa olikheter är grunden till att hundar kan leva med oss människor på det sätt som vi lever i dagens samhälle. Föreställ dig att försöka ha att ha en varg som husdjur, inte så lyckat. Vilket man också sett på de varghybrider som människor avlat fram genom åren…

Alfa är en myt

Nu när vi ändå är inne på hundens ursprung och vargen så är det dags att avliva en myt. Hur många har inte hört talas om alfahanar? Och säkert fått höra att vi som hundägare ska visa vem som bestämmer, precis som en riktig alfahane gör. Då ska jag med glädje berätta att nästa gång du hör det så kan du ge svar på tal.

Uttrycket ”Alpha” myntades nämligen 1986 av vargforskaren David Mech som skrev en mycket välkänd bok om vargen. Författaren själv är fortfarande en av de ledande forskarna inom området varg och han har sedan denna bok skrivits förstått att de konklussioner han gjorde i sin första bok var felaktiga. Så här skriver han på sin hemsida:

The concept of the alpha wolf is well ingrained in the popular wolf literature at least partly because of my book ”The Wolf: Ecology and Behavior of an Endangered Species,” written in 1968, published in 1970, republished in paperback in 1981, and currently still in print, despite my numerous pleas to the publisher to stop publishing it. Although most of the book’s info is still accurate, much is outdated. We have learned more about wolves in the last 40 years then in all of previous history.

One of the outdated pieces of information is the concept of the alpha wolf. ”Alpha” implies competing with others and becoming top dog by winning a contest or battle. However, most wolves who lead packs achieved their position simply by mating and producing pups, which then became their pack. In other words they are merely breeders, or parents, and that’s all we call them today, the ”breeding male,” ”breeding female,” or ”male parent,” ”female parent,” or the ”adult male” or ”adult female.”

Abbe

Olika raser

Oavsett vilket utseende en hund har, kom ihåg att alla hundar har samma bakgrund och samma behov. De olika raser som finns är dels en följd av att hundar har varit grafiskt isolerade från varandra och därför anpassats till de krav som de olika omgivningarna ställt ,men också en följd av att vi genom aveln har designat olika former för hundar som skulle kunna användas till olika uppgifter. Det innebär att raserna inte bara skiljer sig från varandra till utseendet – men också till beteendet. Vi har helt enkelt lagt vikt och avlat efter att förstärka olika delar i vargens jaktbeteende och fått fram hundar som är specialiserade på att till exempel förfölja bytet eller på att bära hem bytet.

Det är otroligt viktigt att känna till rasers ursprungliga användningsområden, det vill säga vad de en gång i tiden blev avlade för att fylla för funktion i samhället. I detta hittar vi många gånger svar på både utseende och beteende – även om dagens exteriörinriktade avel har ändrat en del på detta.

Här är ett sätt att gruppera hundraserna efter olika användningsområden (från Hundens Hus) och en generalisering av vilka egenskaper man kan förvänta:

Polarhundar

Används som draghundar, till klövje och samojeder som vallhundar till samerna. Det är självständiga hundar med en stor aktionsradie (= det naturliga avstånd som hunden rör sig om den är ensam). De har ett stort jaktintresse. Kräver mycket motion och har ett stort arbetsbehov.

Exempel på raser: Alaska malamute, Siberian Husky, Samojed, Grönlandshund

Vinthundar

Användes för att mycket snabbt förfölja och fånga byten. De kan vara lite svårmotiverade men brukar gå igång på jaktbelöningar. De är ofta ointresserade av främmande människor och hundar. Även vinthundar har en oändlig aktionsradie och behöver få lov att galoppera. De har ett stort jaktintresse och de jagar med synen. De har en skör nacke och behöver därför sele eller extra breda halsband.

Exempel på raser: Whippet, Italiensk vinthund, Greyhound, Afganhund, Saluki

Drivande jakthundar

Deras arbetsuppgift är att finna bytet och driva bytet med skall. En del är långdistanslöpare som driver i över en halvtimme medan andra är kortdistanslöpare. Några raser ska även ställa bytet med ståndskall tills att skytten kommer fram (gråhund, jämthund, laijka, wachtel). En del av raserna kan vara skarpa men ofta är de lugna och stabila. De är självständiga hundar som har en väldigt stor aktionsradie. De har ett mycket stort jaktintresse på allt vilt och ofta stort doftintresse. De behöver mycket motion och har stort arbetsbehov.

Exempel på raser: Strövare, Beagle, Drever, Tax, Wachtelhund, Gråhund, Jämthund

Vallhundar

Här har vi en grupp hundraser vars arbetsuppgift förr var att hålla ordning på djuren och valla djuren till hagar, marknader och liknande. Många av raserna används fortfarande till vallning. Det är livliga och intensiva hundar som är mycket samarbetsvilliga men kan vara skygga för främmande människor. Många av dem har lätt till skall, särskilt om de vallar med skall. De har stor aktionsradie men vill gärna ha sin ägare inom synhåll och de kan ha stort jaktintresse. Många av dem har stort arbetsbehov och kan klassas som arbetsnarkomaner, och de kan därför också vara stressbenägna. De är väldigt signalkänsliga och rädslor är inte ovanligt.

Exempel på raser: Bordercollie, Shetland sheepdog, Australian kelpie, Australian shepherd, Belgisk vallhund, Schäfer, Collie, Pumi

Stående jakthundar

Dessa hundar söker efter sitt byte i långa drag och kan springa flera hundra meter med hög näsa, de vindmarkerar när de hittat bytet och väntar sedan till att fågeln flyger upp och jägaren kan skjuta. Det är ofta väldigt intensiva och livliga hundar som oftast är vänliga mot både människor och hundar. De har ett mycket stort doftintresse och behöver mycket motion och behöver få lov att galoppera. De kan vara benägna till stress.

Exempel på raser: Settrar, Vorsteh, Pointer, Münsterländer

Stötande jakthundar

Här har vi hundar som söker efter sitt byte i zick-zack i korta drag på ca 30 meter, de stöter upp bytet så att jägaren kan skjuta. Det är ofta livliga och intensiva hundar som är sociala och med stor samarbetsvilja. De har ofta lätt för skall och många älskar vatten. De har stort doftintresse och de behöver en hel del motion. De kan vara benägna till stress.

Exempel på raser: Cocker spaniel, Springer spaniel, Cavalier King Charles Spaniel, Papillon, Phalene

Avlade för att attackera bytet

Många av dessa hundraser användes som gårdshundar och hade som uppgift att både vakta gården och hålla gården ren från skadedjur. Några av raserna användes även till jakt av till exempel räv och grävling. De är ofta hetsiga, envisa och modiga hundar. De kan visa aggression mot andra hundar och många har stor tendens till skall. De är ofta självständiga då de var avlade för att jaga på egen tass och kan ha stor kroppszon. Många av dem har stort arbetsbehov.

Exempel på raser: diverse Terriers, Schnauzer, Pinscher, Dansk-svensk gårdshund

Kamphundar

Dessa hundar användes till tjurhetsning och senare även i hundfighter. De är ofta intensiva och envisa hundar med god samarbetsvilja. De älskar ofta människor och kan uppvisa aggression mot andra hundar. De har ofta ingen benägenhet till skall och vaktintresset är ofta litet. De har ofta väldigt hög tolerans för smärta. Motionsbehovet och arbetsbehovet är väldigt varierande från ras till ras, oftast kräver de stora raserna mer än de små. Många av raserna har problem med allergier.

Exempel på raser: American staffordshire terrier, Engelsk bulldog, Boxer, Staffordshire bullterrier, Fransk bulldog, Engelsk bullterrier, American pitbullterrier

Retrievers

Dessa hundarna har som arbetsuppgift att vänta på signal innan de ska markera skjutna fåglar och bära tillbaka dessa till jägaren. Oftast är dessa hundar livliga och vänliga med stor samarbetsvilja. En del av dem kan ha jaktintresse men tanken är att jaktintresset ska vara lågt eftersom de aldrig jagar bytet utan bara hämtar hem det. En del larmar gärna och andra kan vara benägna till att vakta. De har stort vattenintresse och relativt stort motions- och arbetsbehov.

Exempel på raser: Retrievers av olika slag, Lagotto romagnolo, Spansk vattenspaniel, Pudel, Portugisisk vattenhund

Väktare

Dessas primära arbete var att vakta och försvara gården och boskapen mot rovdjur och inkräktare. En del har även används som vallhundar och boskapsfösare och andra även som draghjälp eller vid jakt av till exempel vildsvin. De är ofta lugna, vaksamma och modiga hundar med mycket vaktintresse. För bruksraserna gäller det att de har stort motions- och arbetsintresse. De har stor kroppszon och behöver mycket hanteringsträning. Samarbetsviljan varierar men bör tränas upp tidigt.

Exempel på raser: Berner sennen, Dalmatiner, Briard, Dobermann, Hovawart, Old english sheepdog, Rottweiler

Herde- och vakthundar

Dessa hundar har haft som uppgift att vakta samt jaga till exempel björn, varg och vildsvin. De är lugna, modiga och vaksamma och ofta skarpa mot människor och andra hundar. De har stor aktionsradie och har ett mycket stort vaktintresse. Det är väldigt självständiga hundar som behöver tidig träning i samarbetsövningar och hantering.

Exempel på raser: Mastiff av olika slag, Kuvaz, Komondor

Larmhundar

Dessa har används som sällskapshundar men de har också haft i uppgift att larma när det kommer inkräktare. De är är ofta pigga och vakna hundar som har stort intresse för samarbete och med stor benägenhet till skall. De har ofta en mindre aktionsradie och har relativt litet motions- och arbetsbehov.

Exempel på raser: Bichon frisé, Bichon havanais, Chihuahua, Chinese crested dog, Japansk spets, Lhasa apso, Mops, Shih Tzu

Blandraser

Om man har en blandras får man ta hänsyn till vilka raser som ingår i korsningen. Tänk på att en blandras kan utseendemässigt likna en ras mycket men beteendemässigt påminna om en annan ras. Tänk på en blandras som en dåligt mixad smoothie; du vet inte vilken frukt du får mest av…

Det finns som ni ser många olika ursprungliga användningsområden för våra olika hundraser vilket förklarar många av de egenskaper vi ser hos de olika hundraserna idag. Allt för ofta så träffar jag på hundägare som inte vet något om sin ras ursprung och vilket användningsområde rasen har avlats för.

Jag uppmanar alla att verkligen läsa på om sin ras – eller om eventuell framtida ras – och se vad den har använts till. Fundera på vilka egenskaper man kan förvänta av den typ av hund och hur dessa skulle passa in i din vardag. Utseendet är en småsak – det är de mentala egenskaperna som är avgörande. Det finns så många olika raser med olika egenskaper – välj en ras som passar dig och som du kan ge ett gott liv med möjlighet att uppfylla sina behov!

Raja1


2 kommentarer

Hundens värld – om hur hundar uppfattar sin omvärld

När man lever tillsammans med en annan slags art på det sätt som vi gör med hunden är det viktigt att förstå hur denna andra art uppfattar världen. Många gånger så tar vi för givet att hunden uppfattar saker och ting på samma sätt som vi, men så är sällan fallet. Hunden har en helt annan sinnessammansättning än vad vi människor har. Det är inte alls konstigt egentligen. I vilken miljö man ska leva i, hur man ska fånga/inta sin föda, om man ska leva i flock eller ensamgående och så vidare, spelar roll för vilken kapacitet ens olika sinnen behöver. Många gånger tror jag att missförstånd mellan oss och vår hund kan undvikas om vi förstår lite mer av hur hunden uppfattar sin omvärld.

ally

Luktsinnet

Luktsinnet är det sinne som skiljer sig mest mellan oss människor och våra hundar. För oss är våra ögon viktigast för att kunna förstå vår omvärld men för hunden är nosen viktigast. Det är svårt för oss att sätta sig in i hur otroligt viktiga olika dofter är för våra hundar. Hos hunden upptar luktsinnet uppskattningsvis en tredjedel av hjärnan men hos oss upptar luktcentrum bara en tjugondel. Vi har endast mellan 5-10 miljoner luktceller medan en hund har omkring 220 miljoner luktceller, vilket innebär att de kan känna betydligt fler dofter än vad vi kan och att det endast krävs enstaka molekyler av en doft för att de ska känna den, medan vi behöver en större koncentration för att kunna lukta något.

Hundar är experter på att urskilja doftintensiteten på olika punkter vilket är viktigt för att kunna följa ett spår och avgöra varifrån doften kommer. Ni vet när man känner en dålig lukt som man inte kan lokalisera förrän lukten stinker ordentligt några dagar senare – det problemet skulle aldrig en hund råka ut för, de känner direkt varifrån olika lukter härstammar. De kan få ut information genom lukter som vi inte ens kan föreställa oss, vilket många gånger förklarar att hunden reagerar på ett för oss märkligt sätt utan någon (för oss) märkbar orsak. Vi lever i olika världar – i alla fall när det kommer till sinnena.

Något att tänka på när det kommer till luktsinnet är att det fyller en stor del av hjärnan hos hunden och därför kan luktintryck ibland blockera andra sinnesintryck med lägre prioritet. Föreställ dig detta scenario; hunden står och luktar på en luktfläck. Du kallar på hunden, den kommer inte utan fortsätter lukta och du kallar igen. Hunden reagerar fortfarande inte. Känns det igen? Många gånger blir vi irriterade för att hunden ignorerar oss. Men gör den verkligen den det? Kan det vara att den inte hör oss för att hjärnan har fullt upp med luktintrycken som den håller på att bearbeta? Om hunden inte rör på öronen alls har den förmodligen inte registrerat vår inkallning, och vi kan inte bli sura på hunden för något som sker per automatik i hjärnan. Men om vi däremot ser att hundens öron rör sig när vi kallar, då har den mest troligt hört oss men väljer att fortsätta lukta på denna intressanta doft.

Jag tänker ofta på det här med hur viktigt luktsinnet är för hundar och jag försöker att i största mån låta mina hundar stanna på promenaderna och lukta färdigt på olika spännande dofter. Det betyder så mycket för dem och det är en liten sak jag kan göra för min hund som fogar sig i min vardag. Många gånger ser jag hundägare på promenaderna som aldrig låter sin hund stanna och lukta, utan bara drar åt sig hunden så fort den visar intresse för att lukta någonstans. Och ännu värre – ibland ser jag hundar som inte visar ett minsta intresse av att lukta på promenaderna. Jag funderar över varför en hund har slutat visa intresse för att använda sitt största sinne som fyller en så stor del av hjärnfunktionen. Min slutsats är att hunden förmodligen har gett upp att försöka lukta, eftersom den inte tillåts att lukta i vilket fall som helst.

Fundera lite över det. Tänkt över hur du ser på världen med dina ögon. Tänk om någon beordrade dig att ”Sluta titta!” varje gång du ville stanna och titta på något vackert, viktigt eller intressant. Du fick bara titta på vägen framför dig eller runt i bostaden när du var hemma. Tänk så tråkigt liv du hade haft. Kanske något att fundera över – låt din hund få uppleva världen på sitt sätt. Genom dofter.

Förutom att bara gå och lukta lite förstrött på promenaden – som i ärlighetens namn inte kräver mycket hjärnkapacitet från hundens sida – så är nosarbete en viktig aktivitet för alla hundar. Hunden ska använda sin nos till att lösa problem – det är det den är skapt för. Jag har varit väldigt dålig på detta tidigare, och är fortfarande ingen expert. Men jag försöker tänka på att få in nosarbete på olika sätt i vardagen numera. Lägga spår i skogen, godissök på gräsmattan, låta hunden hämta ”tappade” handskar på promenaden, leta godis i trädstammar, leta upp maten som är gömd på olika ställen i lägenheten och så vidare. Numera finns det dessutom den nya hundsporten Nosework som är ett annat utmärkt sätt att låta hunden arbeta med sitt bästa sinne.

dinovalp6

Hörseln

Även hörseln är ett betydande sinne för hunden. Hundars hörsel är 4 gånger känsligare än vår. Fundera över vad det betyder i vardagen. När vi hör att husse är på väg in genom dörren så har hunden noterat det för länge sedan. När vi höjer rösten för att ännu en gång kalla på hunden som inte kommer är det ofta helt meningslöst. Hunden har hört oss första gången – om den inte har blivit blockerad men då spelar det ingen roll hur mycket vi höjer rösten eftersom hörselsinnet inte kan ta emot intryck för tillfället. Och när vi befinner oss i bullriga miljöer som vi finner jobbiga – hur obehagligt måste det då inte vara för hunden, som förutom att höra samma ljud som oss, dessutom hör många ljud som vi inte uppfattar.

Hundar hör nämligen betydligt mer högfrekventa ljud än oss. Vår övre gräns ligger på ca 20 000 Hz medan hundar kan höra upp till ca 40 000 Hz. Detta innebär bland annat att de kan höra de höga toner som smågnagare kommunicerar med. Men de hör även dovare och svagare ljud än vad vi gör. Hundar kan också särskilja ljud och lokalisera ljudkällor bättre än oss, mycket på grund av sina rörliga ytteröron som de kan använda sig av.

Freddy3

Synsinnet

Även synsinnet skiljer sig mellan hundar och människor. För det första så är hunden lägre än oss – så med ögonen närmre marken så begränsas deras synfält markant. Dessutom så skiljer sig placeringen av ögonen i ansiktet från oss – och även mellan olika raser. Hos oss sitter de placerade så att de riktar rakt fram och vi har ett synfält på ca 190 grader medan hundar har mer brett separerade ögon och på så sätt får ett bredare synfält. Det breda avståndet har dock en nackdel och det är att avståndsbedömningen blir sämre när överlappningen mellan höger och vänster ögas synfält är mindre. De har svårt att uppfatta detaljer, speciellt på avstånd – men i gengäld har de lättare att uppfatta rörelser.

Hundar har också en funktion i näthinnan (precis som många andra skymnings- och gryningsaktiva djur) som innebär att de har sex gånger så bra mörkerseende än vad vi människor har. Det är detta som gör att hundars ögon ofta blir röda när vi tar kort med blixt eller att rådjurets ögon lyser gröngula när de hamnar i strålkastarskenet från bilen. Däremot har vi lättare att snabbt anpassa oss till mörkret än vad hundar har. Med andra ord när vi kommer ut på kvällspromenaden är det hunden som ser sämst men efter några minuter så är hundens syn återställd och överlägsen vår i mörkret.

vision2

Hundar har också ett sämre färgseende än vad vi har, men att hundar bara kan se i svartvita nyanser är fel. De receptorer i ögat som ansvarar för färgseendet kallas tappar. Vi människor har tre olika slags tappar som är inriktade på de primära färgerna rött, blått och grönt vilket innebär att vi kan uppfatta en mängd olika färgnyanser. Hundar däremot har bara två slags tappar, och har svårt att skilja på röda och gröna nyanser. Däremot kan de uppfatta fler grå nyanser än oss.

Allt detta kan vara bra att tänka på när tränar och umgås med sin hund. Man kan tänka över vilken färg på träningskläderna/leksakerna/arbetsredskapen man väljer. Att inte placera apportbocken bakom en grästuva så att hunden inte ser den. Tänka på att placera sig så att man bryter av mot omgivningarna vid inkallningarna och eventuellt att man även rör sig för att underlätta ännu mer för hunden. Även om den säkert kompenserar det mesta med sitt förträffliga luktsinne.

maskros

Smaksinnet

Hundens smaksinne skiljer sig faktiskt inte nämnvärt från vårt, förmodligen eftersom vi båda är allätare. Vi kan uppfatta sött, surt, salt och beskt. Om vi däremot sneglar på katten istället så är de mindre känsliga för söta smaker – kanske för att frukt och bär inte ingår i deras naturliga kost.

Känselsinnen

Hundar har precis som oss sinnen för värme, kyla, smärta, tryck och beröring fördelade jämnt över kroppen. Det finns fler sinnesceller på tassar och i ansiktet än till exempel på skulderna, ryggen och länden (en av anledningarna till att vi veterinärer ger vaccinationssprutan i nackskinnet). Precis som hos oss kan saker och ting kännas mer om hunden förväntar sig obehag. Återigen något jag ser hos mina patienter. Hundar som är upptagna med något annat verkar inte känna sprutan medan hundar som är rädda och ängsligt tittar på den närmande handen kan skrika som om den blir torterad.

Detta var en kortfattad genomgång av hur hunden använder sina sinnen för att uppfatta sin omvärld och hur det skiljer sig från oss. Med kunskap om detta är det lättare att förstå sin hund och hundens beteende i olika situationer vilket gör att vi kan undvika många missförstånd.


Lämna en kommentar

Jag och min hund – om relationen med vår hund

dinoida2

Jag har tänkt skriva detta inlägg länge, detta är nämligen något jag reflekterar över dagligen. Hur vill jag att relationen med min hund ska vara? Jag tycker det är viktigt att reflektera över detta och faktiskt försöka leva efter att uppnå denna relation till sin hund. För vad innebär det att ha en god relation till sin hund? Jag tror det finns lika många svar som det finns hundägare. Och det är en självklarhet att man själv får lov att forma vilken relation man vill ha till sin hund.

För mig bygger en god relation mellan hund och ägare på trygghet, kommunikation och självklart kärlek. Trygghet är den viktigaste grundstenen i relationen i min mening. Hunden är först och främst min familjemedlem och jag vill vara en trygg förälder till min hund.

Förälder?! Hur menar jag då? Med det menar jag inte att jag förmänskligar hunden på något sätt men att jag helt enkelt är samma trygga, självklara och kärleksfulla ledare för min hund som en mamma eller pappa är till sitt barn.

Uppfostrar vi våra hundar med samma kärleksfulla omsorg som vi gör med vår barn, då är vi på rätt spår!

Ledarskap

Och då kom vi in på ledarskap helt plötsligt. Ett ord som har helt olika betydelse för olika människor. En del ser ledarskap i hundsammanhang som något dåligt, andra som något positivt. Så låt mig förklara mina tankar om ledarskap.

Vi kan börja med att dra paralleller till vargflocken. Vargflocken påminner faktiskt väldigt mycket om våra mänskliga familjer. Flocken leds av ett föräldrapar och sedan består resterande del av flocken av deras valpar från olika kullar, eventuellt också någon moster eller farbror som vuxna medhjälpare.

Hur leder då det vuxna föräldraparet flocken? Precis som mänskliga föräldrar leder sina familjer; deras viktigaste uppgift är att skapa trygghet omkring sig. Det är sällsynt av ledarna uppvisar aggression av något slag och om de gör är det nästan uteslutande i samband med konflikter, till exempel vid konkurrens om viktiga resurser. Aggression riskerar att splittra flocken, varför det undviks i största mån. En annan viktig uppgift för det ledande föräldraparet är att ta initiativ till aktiviteter, även om grupplivet är dynamisk och ledarna inte tar alla beslut och inleder alla aktiviteter. Ungefär som i våra familjer med andra ord, oftast är det föräldrarna som tar initiativet till olika aktiviteter men även barnen kan bestämma ibland vad som ska hända.

När vi pratar om ledare så tänker vi ofta som någon som står över resten av gruppen och bestämmer allt. Men det är inte hela sanningen. För det är skillnad på en auktoritär ledare, som hävdar sin ensamrätt till maktutövning, och en auktoritativ ledare som blir trodd på grund av sin ställning och sakkunskap. Den sistnämnda passar in på flockledarna i vargflocken, de ses som ledare av flocken för att de sitter på mycket erfarenhet och därmed skapar en trygghet i flocken.

idaallahundarna

Okej, om vi nu ska överföra detta till vår relation med hunden. Vilken typ av ledare vill du vara till din hund? Vill du vara en auktoritär ledare som visar med hela handen och bestämmer vartenda liten detalj i hundens liv? Vill du att hunden ska följa dig för att den är rädd för vilka konsekvenser det kan medföra att inte följa dina direktiv. Jag vet inte om du har haft en sådan chef, men jag kan lova dig att det inte skapar trygghet. Tvärtom känner man sig osäker, nedstämd och tappar motivationen till att arbeta.

Eller vill du vara en auktoritativ ledare som är lugn, tolerant, förtroendeingivande och inger din hund med trygghet? Som ställer krav och har regler, men som hellre uppmuntrar än straffar när det inte blev helt som det var tänkt? Som hunden själv väljer att följa för att du är full med resurser och att det därför lönar sig? Har du haft en sådan chef någon gång? Som inte bara påtalar de gånger man inte når upp till resultaten, utan som istället uppmärksammar en när man gjort något bra. Man känner sig trygg och sporrad att fortsätta kämpa för att nå ännu större framgångar.

De flesta kan få en hund att lyda, men bara en god ledare kan få en hund att vilja lyda.

Att vara en god ledare för sin hund

De flesta av oss vill vara det sistnämnda; en trygg ledare som hunden självmant väljer att följa då den vinner på det. Men hur blir man en trygg ledare för sin hund och på så sätt skapar en god relation?!

Trygghet

Det är såklart inte det lättaste alla gånger. Framförallt tror jag att nyckelordet är trygghet. Att uppträda på ett lugnt och tryggt sätt som gör att hunden ser att vi kan hantera situationer och skapa trygghet omkring oss. Extra viktigt är detta i situationer som hunden kan uppleva skrämmande. Till exempel att vi undviker att ge hunden rädsle- och varningssignaler, såsom att vi spänner oss, ryter åt hunden, drar åt kopplet och så vidare, vid till exempel hundmöten. Att vi istället handlar lugnt och självsäkert och på så sätt visar hunden att vi har full kontroll på läget och att den inte behöver ta över och styra upp situationen, till exempel genom ett utfall. Det är viktigt att komma ihåg att vi lätt för över våra känslor på hunden, så visar vi oss osäkra blir hunden också osäker i situationen.

Och jag vet hur svårt detta kan vara, jag har haft precis denna problematik med min hund Freddy som kan göra utfall mot andra hundar. Om vi träffar en annan hund som sänder ut hotfulla signaler blir han genast på sin vakt och kan göra utfall. Det gör att jag i min tur alltid är på min vakt när jag är ute och rastar honom och när jag är spänd så blir hand såklart också det. Redo att ta tag i situationen om det skulle behövas. Det har dock blivit bättre efter att jag har insett att jag måste förändra mitt eget beteende för att kunna förändra hans beteende. Jag arbetar numera med att vara avslappnad och visa att jag har kontroll över hundmötena. Detta har jag gjort genom att skaffa mig verktyg såsom att lära mig om skvallerträning, och känna att jag vet hur jag ska handskas med situationen. Det har gjort att jag känner mig trygg och Freddy är numera nästan alltid avslappnad på promenaderna och i de flesta fall inte reaktiv när han ser andra hundar.

dinopappa1

Kommunikation

Att kunna kommunicera på ett bra sätt med sin hund är a och o. Hundar är ofta bra på att läsa oss, de har avlats under flera generationer att leva med människan och är experter på att läsa vårt kroppsspråk, röstläge och mimik. De kan uppfatta små signaler som vi inte ens själva är medvetna om. Men vi är många gånger inte särskilt bra på att läsa hund. Vi misstolkar deras signaler och hur de förgäves försöker kommunicera med oss. Vi blir arga och kan till och med straffa en hund som bara försöker lugna sig själv och oss i en obehaglig situation. Hur många gånger har man inte upplevt att en hund blir utskälld av sin arga matte/husse för att den saktade in och nosade i backen när denne kallade…

Det är helt enkelt vårt ansvar som hundägare att ta oss tiden att lära oss förstå hundspråket så gott vi kan, och att på så sätt lära känna vår hund. Ja, det är vår förbannande skyldighet om jag ska vara ärlig! Det finns både kurser, föreläsningar och litteratur att tillgå.

Regler

En annan aspekt för att vara en god ledare och på så sätt få en god relation med sin hund tror jag är att vara tydlig med vilka regler som gäller. Att inte ha för många regler men inte heller för få regler. Jag läste en grundkurs i psykologi för ett tag sedan och något av det mest intressanta på hela kursen var när vi läste om föräldraskap, för det var så lätt att tillämpa på vår relation med våra hundar. Hur vi uppfostrar våra barn borde inte vara mycket annorlunda än hur vi uppfostrar våra hundar.

Jag fick då lära mig om två dimensioner på föräldraskap, dels värme kontra fientlighet och dels restriktivitet kontra släpphänthet. Det bästa föräldraskapet var om man hade lagom med klara regler samtidigt som man visade ömhet och värme. Detta medförde att barnen fick högre självkänsla, lyckades bättre i skolan och uppförde sig på ett bra sätt. Om man hade ett föräldraskap som innebar regler men samtidigt också var avvisande, kall och inte visade uppskattning, så innebar det sämst förutsättning för barnet. Dessa barn hade låg självkänsla, var mindre populära bland sina kamrater och lyckades inte så väl i skolan. Detta är förmodligen inte förvånande för någon. Men det som däremot tåls att fundera över var att barn till föräldrar som visserligen visade varme och ömhet, men som inte hade några regler eller gav vägledning på något sätt, ofta blev osäkra, omogna och självcentrerade.

Vad kan vi då lära av detta?! Att lagom med klara och tydliga regler som blandas med värme, ömhet och visad uppskattning är nödvändigt för en god uppfostran och uppväxt. Vilket torde gälla både barn och hundar.

dinoida

 

Och när vi pratar om regler så kan man då fråga sig vilka regler ska man ha? Det är självklart upp till var och en, men det är många som låter oss påverkas av andras tyckande och samhällets normer. Men faktum är att vi bestämmer själv reglerna för oss och våra hundars tillvaro tillsammans. Jag tycker till exempel det är okej att hunden ligger i sängen eller soffan, för jag tycker det är mysigt. Andra gör inte. Jag tycker det är okej att Freddy ställer sig med framtassarna i mitt knä för en mysstund och kanske även en smakbit efter att jag är färdig med min måltid, men de flesta gör nog inte det. Jag tycker det är viktigt att min hund väntar att gå ut genom ytterdörren till jag säger till, medan de flesta inte har någon sådan regel. Jag har också som regel att hunden ska vänta på varsågod innan han får äta, medan andra bara ställer ner matskålen.

Så ja, det är upp till var och en att sätta sina egna regler, det viktigaste är att man efterföljer dem och är konsekvent så att det blir tydlig för hunden. Sen tycker jag man ska fundera varför man har regler, vilken funktion de fyller? Man ska inte ha regler bara för att, men för att de fyller en funktion av något slag.

Att bli sedd som en tillgång

Något som jag tycker bidrar till en god relation med min hund är att hunden ser mig som en tillgång, någon som kan bidra med en massa fördelar i hundens liv, såsom mat, lek, träning, promenader och liknande. Många gånger så finns det en massa spännande saker där ute för hunden, och så ser hunden oss som en stor mur i vägen för detta. En mur som hindrar den från att hälsa på andra hundar eller springa lös.

Istället för att tänka på oss som en mur vill jag att hundarna ska tänka på oss som en grind till alla dessa spännande saker som finns. För om vi är en mur försöker hunden att hitta ett hål i muren att pressa sig igenom, är vi däremot en grind så handlar det bara om att hitta nyckeln som låser upp denna. Nyckeln är att göra ett för oss önskvärt beteende. Det kan vara att för att få lov att hälsa på den andra hunden ska den ta ögonkontakt med oss och innan den blir släppt lös ska den sitta och vänta på att vi kopplar lös den. På så sätt så får hunden faktiskt göra det den vill bara den utför det vi vill först. Detta kallas för Premack’s Princip, eller mer vardagligt ”Grandma’s law”. Om du äter upp grönsakerna så får du något smaskigt till efterrätt. En väldigt användbar princip i både barnuppfostran och hundträning. .

Egenkontroll

När det kommer till regler ska man dock komma ihåg att inte ha för många regler, inte bestämma för mycket hela tiden. Föreställ dig ett scenario där någon annan bestämmer över dig hela tiden. Var du får vistas, när du ska vara stilla och när du ska röra dig, när du ska få äta, när du ska få gå på toaletten, när du ska prestera och så vidare… Det är så de flesta av våra hundar har det. Och det är ju ofrånkomligt till viss del, men samtidigt så måste man låta sin hund ha en viss mån av egenkontroll. Att de själva kan få lov att ta beslut och känna sig fria och kunna kontrollera sin egen vardag. Det kan handla om att de får välja var de sover och att de får lov att lukta och busa lite på promenaderna.

Det finns ett begrepp som kallas inlärd hjälplöshet som innebär ett apatiskt tillstånd av vanmakt då man känner att man inte kan kontrollera sin situation. Det har utförts experiment på råttor där man tydligt har sett att om man fråntar dem makten att förutse och därmed kontrollera konsekvenserna av deras beteende, t.ex. ifall de ska få en elchock eller inte, så förblir de apatiska även när de återfår möjligheten att kontrollera konsekvenserna.

Tyvärr så finns det alltför många hundar som lider av inlärd hjälplöshet, som fråntagits möjligheten att kontrollera sin tillvaro fullständigt, där deras ägare bestämmer varje liten detalj av deras liv. Man har satt upp allt för många regler, hunden tillåts aldrig att ta egna initiativ och kan därmed aldrig kontrollera sin situation. Till slut ger hunden upp, den kan ändå inte göra något för att förändra situationen, de bara existerar. Många gånger ses detta som ett lyckande från hundägarens sida, för hundägaren har fått en hund de kan kontrollera fullt ut och som är ”lydig”.  För mig är det viktigt att komma ihåg att det är en annan individ vi har att göra med, inte ett redskap, en leksak eller en statussymbol. Utan sin egenkontroll förlorar individen sin livsgnista. Så lagom med regler och låt hunden få bestämma lite över sitt eget liv, låt den få utlopp för sina naturliga beteenden och låt den bara få lov att vara hund ibland.

odingladje

Så för att sammanfatta; en bra relation mellan hund och ägare är för mig samma sak som en bra relation mellan ett barn och dess förälder. Det är en relation där båda parter är trygga med varandra, man respekterar varandra och visar kärlek och ömhet för varandra. Det finns lagom många tydliga regler som efterföljs men också möjlighet för egen vilja och att hunden bara får lov att vara hund ibland.

Sen så är det – precis som med barnuppfostran – inte alltid lätt att leva upp till. Ibland är det svårt att ha tålamod, ibland brusar man upp även om man inte borde och ibland är man en mindre bra ledare. Vi är inte mer än människor. Det viktigaste tror jag är att tänka över vilken relation man har och så göra sitt bästa för att uppnå detta.

Så, hur vill du att relationen mellan dig och din hund ska vara?


4 kommentarer

Hur hundar (och andra arter) lär sig.

Midsommar 2014 353bInlärning

För mig är hundträning det roligaste som finns. Hundträning är glädjefyllt och upplyftande både för mig och för hunden. Och det är så det ska vara, självklart ställs man inför utmaningar som kan kännas både omöjliga och frustrerande, men allt som oftast är det ren och skär lycka att få träna med sin hund.

När man säger ordet hundträning så tänker många på det som sker ute på hundklubben eller på kursen. Men hundträning är inte bara det som sker på hundklubben eller när vi bestämt att nu ska det tränas hund. Hundträning sker hela tiden. För även om vi inte alltid är medvetna om det så lär sig hunden något i varje interaktion med oss.

Det är inte alltid hunden lär sig just det vi hoppats på dock. Det kan vara att han lär sig att det är en bra idé att störa husse när han tittar på tv för då får han ett tuggben att roa sig med, eller att det är smart att skälla på alla mötande hundar som han egentligen är rädd för, för då går matte över med honom på andra sidan gatan så att han slipper komma för nära.

Oftast handlar hundträning mer om att träna oss själva. I många tillfällen behöver vi tänka om och ändra vårt eget beteende för att kunna ändra hundens beteende. Vi behöver lära oss hur vi ska bete oss för att få hunden att bete sig på ett för oss önskvärt beteende.

Vad är då inlärning? Om man ska definiera inlärning kan man göra det genom att säga att inlärning är en erfarenhetsmässig beteendeförändring. Inlärning handlar om anpassningsförmåga, att individen ska kunna överleva när omgivningen ändrar sig.

När det kommer till inlärning så skiljer man på två typer av inlärning, klassisk och operant inlärning. Detta är inte unikt för hundar, utan alla arter lär på detta sett. Men för att kunna träna sin hund, och se till att denna lär sig det man önskar att den lär sig, kräver det att man kan skilja på dessa två och se fördelarna, men också fällorna, med dem båda.

Midsommar 2014 319c

Klassisk betingning

Klassisk inlärning är inlärning via association. Det vill säga att man lär sig koppla samman två händelser med varandra. Till exempel kan det vara att hunden parat ihop att du tar fram bilnycklarna med att du lämnar honom ensam och därför känner sig väldigt ledsen när han ser bilnycklarna. Det kan också vara att, som för min egen hund Freddy, hunden känner sig hungrig och saliven börjar samla sig i mungipan vid ljudet av knäckebrödsförpackningen som prasslar, eftersom han vet att det oftast leder till en smakbit.

Den här typen av inlärning händer hela tiden i vardagslivet utan att varken vi eller hunden tänker på det, det sker helt enkelt automatiskt. Det är en form för icke-viljestyrd inlärning, hunden behöver inte göra något för att den ska bli ledsen, det är en känsla som dyker upp automatiskt när han ser att du hämtar bilnycklarna.

Och just att det inte styrs av hundens vilja, är en viktig poäng. Allt för ofta blir vi hundägare arga eller besvikna på våra hundar för att de visar opassande känslor för en viss situation, trots att detta ligger utanför hundens kontroll. Den känsla de känner dyker per automatik upp i deras inre, förmodligen för att deras hjärna en gång i tiden kopplat ihop denna situation med en för hunden otäck händelse. Jag har till exempel själv haft en hund som råkade ut för något obehagligt samtidigt som brödrosten poppade upp, och därefter var ofattbart rädd för brödrostar. Det räckte att vi öppnade skåpet där vi förvarade brödrosten för att hon skulle försöka fly i panik.

Man kan också beskriva det som att denna inlärning baseras på en förväntan. Om vi blickar tillbaka till exemplen ovan så handlar det om en förväntan om att bli lämnad ensam när du tar fram bilnycklarna. En förväntan om att det kommer smaka gott när jag prasslar med knäckebrödsförpackningen. Eller en förväntan om obehag när brödrosten tas fram.

Ett annan form för klassisk inlärning är signalinlärning, eller med andra ord, när vi lär hunden olika typer av signaler/kommandon. Det är genom klassisk inlärning som vi får hunden att associera en signal med en handling eller beteende. Till exempel att vi lär hunden att när den hör sitt namn så händer det roliga saker hos matte/husse om den tar kontakt. Eller att om vi säger ”Sitt” så får den en godis om den skjuter ner rumpan i marken.

Något att tänka på när det kommer till signalinlärning är att vi är uppmärksamma på att sätta signal på rätt beteende. När vi vill ha en signal/kommando på ett beteende, är det en god idé att vänta med att lägga på signalen till hunden utför det färdiga beteendet. Annars finns det risk för att hunden inte förstår att det är just det beteendet signalen betyder. Om vi till exempel säger ”Sitt” redan innan hunden kan ”Sitt” och hunden kanske börjar hoppa på oss för att få vårt godis upprepade gånger, finns risken att den kopplar signalen ”Sitt” med att hoppa på oss istället.

En del säger då, men om vi inte säger kommandot, hur ska hunden då veta vad den ska göra?! Då blir jag nyfiken; kan din hund svenska? Nej just det, hundar talar inte svenska och förstår därför inte våra ord förrän vi lärt dem vad de betyder, så att säga ”Sitt” kommer ändå inte ge någon information till hunden förrän vi lärt den vad just ”Sitt” betyder. Istället så är det dina belöningar som berättar för hunden vad den ska göra. Den ska göra det du belönar. Och det kommer den göra.

Förändra förväntningarna

Men vad gör vi när hunden har kopplat två händelser samman som gör att hunden reagerar på ett för oss oönskat sätt? Som i exemplet med min egen hund, att den lärt sig att brödrosten innebär obehag? Kan vi ändra på det på något sätt?

Svaret är ja, oftast kan vi det. Beroende på hur starka reaktioner det skapat hos hunden och hur ihärdiga vi är med träningen. Eftersom klassisk inlärning handlar om förväntan kan vi förändra de förväntningar hunden har på en händelse, från att vara negativa till att vara positiva.

Om jag började servera en hel varmkorv på en tallrik till min hund varje gång jag tog fram brödrosten så är jag ganska så säker på att min hunds förväntan ganska så snart successivt ändrat sig från obehag till smaskens på ingång.

För att ta ett mer praktiskt exempel för de flesta av er; kloklippning. Många hundar har en förväntan om att bli fasthållen och att det ska bli obehagligt när klotången åker fram. För att förändra hundens förväntan kan vi välja att istället para ihop klotången, och efterföljande kloklippning, med något hunden uppskattar. Vår egen hund Dino gillar inte hantering, han alltid ogillat hantering, redan sedan han var valp så det är inte på grund av dåliga erfarenheter. Det är nog en kombination av att han är väldigt nervkänslig och att han är en sprallig hund som helst inte är stilla en sekund längre än han behöver. För att kunna utföra nödvändig pälsvård och kloklippning har jag parat ihop dessa situationer med hans favoritbelöning; leverpastej på tub. Han får endast detta när vi ska klippa klor eller borsta pälsen. Jag lovar er att han är precis lika glad oavsett om jag håller fram klotången, borsten eller leverpastejen. Han är den enda av våra fyra hundar som inte gömmer sig när det är dags för pälsvård utan nästan skriker ”Ta mig, ta mig!”

Ett tredje exempel; om en hund är osäker vid möten med andra hundar och skäller som en tok så är det säkert för att den har en förväntan om att den måste prata med stora bokstäver för att få den andra hunden att inte närma sig. Man kan med mycket ihärdighet och stegvis träning ändra den här hundens förväntan på hundmöten. Om man till exempel varje gång den ser en annan hund på avstånd kastar favoritgodiset på marken framför hunden, kommer den så småningom förhoppningsvis att ha en positiv förväntan på möten med andra hundar.

Odinrally5

Operant betingning 

Operant inlärning är den andra formen av inlärning som är viktig att känna till för att kunna träna sin hund på bästa sätt. Operant inlärning innebär att hunden lär sig ett beteende genom att lista ut vad som funkar och upprepa detta, och lista ut vad som inte funkar, och undvika detta. Med andra ord, ett beteende antingen ökar eller minskar beroende på vilka konsekvenser beteendet får.

Till exempel kan det vara att hunden lär sig att det inte är någon mening att försöka att kasta sig över matskålen innan matte hunnit sätta ner den helt på backen, för då tar matte undan matskålen igen. Istället så lönar det sig att sitta fint och vänta för då sätter matte ner matskålen direkt.

I operant inlärning blir hunden aktiv i sökandet av den optimala lösningen på problemet. Hunden listar ut vad som funkar och upprepar detta, samt undviker det som inte funkade. Till skillnad från klassisk inlärning så är alltså hunden fullt medveten om sitt agerande och kan därför också förstå att olika agerande ger olika konsekvenser.

Positiv förstärkning

Man kan lära hunden nya beteenden på olika sätt. Jag väljer att i min hundträning att i största mån fokusera på de beteenden som jag vill ha och ignorera de beteenden jag inte vill ha. Detta kallas positiv förstärkning och innebär att man tillför en belöning när hunden utför ett önskvärt beteende för att öka sannolikheten att detta beteende upprepas. Ett exempel är att belöna hunden med lek för att den kommer när man kallar på den eftersom det då är större sannolikhet att den kommer nästa gång man kallar. Eller att man ger hunden en tuggben när den ligger fint på sin plats när vi äter middag, istället för att vara runt bordet, för att öka sannolikheten att den ligger fint även i framtiden.

Forskning har visat att både människor och djur lär sig snabbare genom att bli belönade för rätt beteende. Och självklart vill vi använda det som är mest effektivt, eller hur?! Dessutom så bygger det självförtroende hos hunden att få veta att den är duktig istället för att få veta varje gång den råkar göra fel, det skapar en känsla av glädje och lust hos hunden istället för en känsla av obehag som sker vid korrigeringar. Detta stämmer hos oss människor också, alla vill vi väl ha en förälder, en lärare eller en chef som uppmärksammar de saker vi gör bra, och inte bara uppmärksammar när vi råkar glömma soporna, stava fel eller inte inte når upp månadens säljmål.

På mina kurser upplever jag att detta med att fokusera på det rätta beteendet ofta är det som de flesta hundägare har svårast för. Vi vill gärna fokusera på allt som vi inte vill hunden ska göra, alla felaktiga beteenden. Att den inte ska hoppa på oss eller på gäster. Att den inte ska dra i kopplet. Att den inte ska skälla åt andra hundar. Att den inte ska tigga. Och så vidare. Oftast är vi dessutom inte sena med att påpeka för hunden att den gör fel, att den är olydig. Antingen genom skäll eller ännu värre genom fysiska obehag. Oftast glömmer vi det allra viktigaste; berätta för hunden vad vi vill den ska göra istället!

För det är ju faktiskt så, hunden kan inte göra två saker samtidigt. Så om vi lär den att den ska sitta när den hälsar på någon kan den inte hoppa på dem samtidigt. Det är med andra ord bättre att försöka fokusera på hur du vill att din hund ska uppföra sig och belöna när den gör detta, istället för att bara tänka på vad du inte vill den ska göra, och bestraffa detta. Något man inte får glömma är att innan krav kommer det inlärning. Med andra ord; vi kan inte ställa krav på hunden förrän vi vet att den lärt sig vad det är vi vill den ska göra. Om din hund vet att den ska sitta och vänta i entrén när det kommer gäster, och oftast gör det, men glömmer av sig och springer fram och hoppar på gästerna, så får vi såklart bestämt men kärleksfullt berätta det för hunden. Men det är ren orättvisa att skälla på en valp för att den hoppar på gästerna, den vet ju inte vad den ska göra, den är ju bara glad. Lär den vad du vill att den ska göra istället, under lugna och kontrollerade former, på ett sätt så att valpen får möjlighet att göra rätt.

Träningen i praktiken

När jag jobbar med positiv förstärkning eller med belöningsbaserad hundträning så ställer det krav på mig som hundtränare eller hundägare. Det är viktigt att lägga upp träningen på ett sätt så att hunden har en möjlighet att göra rätt och jag får en möjlighet att belöna. Det är viktigt att man börjar lätt och sedan successivt göra det svårare för hunden efterhand, så får man små steg att belöna mot slutbeteendet.

Till exempel om vi vill lära hunden att gå fint i koppel så kan vi inte förvänta att den ska kunna gå kloss på vänster sida med löst koppel förbi alla andra hundar och i alla olika miljöer direkt. Istället får vi börja lättare, kanske hemma i vardagsrummet där det inte finns andra hundar eller andra störningar. Vi kanske inte kan förvänta oss att hunden är vid vår sida hela tiden och nöja oss med att hunden följer oss i slakt koppel och belöna detta till att börja med. Vi kanske bara kan gå 5 meter, inte en hel promenad på 10-15 minuter. När hunden klarar dessa babysteg kan man successivt öka svårigheterna, en i taget, för att till slut få det beteende man önskar.

Något som jag aldrig kan säga för ofta; låt hunden tänka själv. Låt hunden få prova sig fram till vad som funkar och vad som inte funkar. Ditt jobb är bara att berätta vad som är rätt genom att belöna detta. Ignorera alla felaktiga försök från hundens sida. Så länge du belönar vad du vill ha, så får du vad du vill ha. Övriga beteenden kommer bli mindre förekommande så länge de inte belönas. Något som vi gärna vill är att locka och visa hunden för att få den att göra rätt beteende. Detta gagnar inte inlärningen. Vi kanske får huden att göra rätt beteende, men förstår den egentligen vad den gjorde? Kan den upprepa beteendet igen utan lockande och visningar från vår sida?

Jag brukar dra paralleller till att hitta vägen när vi kör bil. Om vi åker efter en annan bil eller kör efter en GPS så kommer vi bara härma bilen framför oss respektive svänga när rösten säger det. Vi gör vad vi blir visade eller tillsagda, men tänker inte nämnvärt över vägen. Nästa gång vi ska köra samma väg så blir det svårt, vi var inte uppmärksamma på i vilken korsning vi svängde och hur omgivningarna såg ut. Men om vi får hitta vägen på egen hand genom att läsa en vägbeskrivning eller titta på en karta så blir vi mer medvetna om hur vi kör, vi granskar omgivningarna så att vi inte missar vägen vi ska svänga in på. Vi kommer ha mycket godare chanser att hitta redan nästa gång vi ska köra till samma ställe.

Samma sak är det med hundträningen, om vi visar och lockar hunden till att lägga sig eller gå mellan slalompinnarna så följer den bara vår hand och tänker förmodligen inte på så mycket mer än godiset i handen eller fickan. Om den däremot får tänka själv och prova sig fram så kopplar den på hjärnan, vet vad den gör och får en djupare förståelse för vilket beteende som vi faktiskt belönar den för. Den kommer sedan att kunna upprepa detta beteende igen för att få ytterligare belöning.

Men som sagt, det ställer lite krav på oss att träna hund. Vår timing på belöningen är viktig, vi får nämligen vad vi belönar. Om vi belönar det vi vill ha så får vi det. Om vi däremot råkar belönar något vi inte vill ha så får vi förmodligen inte helt det beteende som vi tänkt oss. Om vi tränar sitt men serverar godiset varje gång hunden hoppar upp på oss för att få sitt godis så är det det vi belönar och kommer förmodligen få en väldigt hoppig hund hädanefter. Om hunden har ett beteende som inte är önskvärt, fundera på om det är något som belönar beteendet, antingen du själv, någon annan eller något i omgivningen, och se om du kan ta bort belöningen. Ett beteende som inte belönas kommer att upprepas mer och mer sällan för att till slut försvinna. Hundar gör det som lönar sig. Sen finns det beteende som kan vara självbelönande, till exempel så är skällande väldigt självbelönande för hundar som gillar att lyssna på sin egen röst och därför ett svårt beteende att träna bort.

Odinomvantlockande

När hunden gör fel

I de allra flesta tillfällen händer det inget när mina hundar gör fel. Jag ignorerar det och inväntar rätt beteende och belönar detta. Hunden kommer upprepa det rätta beteendet och det felaktiga beteendet kommer successivt att minska. Det kan vara att jag tränar sitt och att hunden inte sätter sig men istället hoppar på mig, lägger sig eller liknande. Jag väntar ut den tills att den till slut förhoppningsvis provar att sitta ner och belönar detta. Det kan också vara att jag gjort det lite för svårt och behöver göra det lite lättare, eller att hunden behöver en paus.

I andra fall är det önskvärt att markera att ett beteende är felaktigt och då är oftast det effektivaste sättet att ta bort det hunden vill ha. Med andra ord ta bort det som belönar beteendet, för att minska sannolikheten att hunden upprepar det felaktiga beteendet. Detta kallas utebliven belöning eller negativ bestraffning och skapar en känsla av besvikelse och eventuellt frustration hos hunden.

Till exempel så kan jag ta bort min uppmärksamhet genom att ignorera hunden och vända mig om, om det är att hunden hoppar och stimmar för att hälsa när jag kommer hem från jobbet. Det är ju uppmärksamhet den söker så om jag skäller på den får den det den vill ha, även om det är i en annan form. Men om jag ignorerar hunden så tar jag bort det som förstärker beteendet. Om hunden lugnar sig är jag däremot snabb med att belöna genom klapp och kel och kanske någon godbit. Igen så är det viktigt att om man använder denna form för korrigering så måste man också komma ihåg att berätta för hunden vad man vill, vad den gör rätt.

Ett annat exempel är att om hunden försöker ta maten i matskålen innan jag säger mitt kommando ”varsågod” så tar jag upp skålen igen. Belöningen för att sitta och vänta på signal är ju maten, så om denna tas bort så försvinner belöningen. När hunden sätter sig ner igen så får den ett nytt försök och om den sitter kvar blir den belönad med ”varsågod”.

Styr belöningarna, inte hunden. På så sätt får du ett effektivt sätt att träna din hund samtidigt som du får en trygg, glad och självsäker hund med tillit till dig som ägare. 

cropped-freddyrally8.jpg

Får jag inte lov att säga nej?

Jag undviker positiv bestraffning i min hundträning. Positiv bestraffning innebär att man tillför obehag av något slag för att minska sannolikheten att hunden upprepar beteendet. Bestraffning kan handla om allt från en tillsägning till att hunden får stryk.

Anledningen att jag undviker positiva straff i största möjliga mån i min hundhållning är för att det skapar en obehagskänsla hos hunden och därför varken leder till en bra kontakt med hunden eller bygger den goda relation jag vill ha med min hund. Jag vill fokusera på det jag vill att min hund ska göra, inte på vad den inte ska göra. På samma sätt som jag vill vara optimist och inte pessimist i övriga livet. Det gör hundträningen enklare och roligare både för mig och min hund.

Studier visar dessutom att om hunden tränas genom bestraffning och fysiska korrigeringar så ökar hundens aggressiva beteenden avsevärt. Ju mer man bestraffar den, ju mer aggressiva beteende ses och en större risk för problembeteenden kan ses.

Med det sagt; självklart får man lov att säga nej till sin hund, och att bli arg på hunden! Jag blir arg på mina hundar, och jag säger åt dem på skarpen ibland. Aldrig med fysiska obehag, utan jag skäller på dem på samma sätt som föräldrar skäller på sina barn efter att de blivit fruktansvärt rädda för att det kunde blivit förödande konsekvenser. Till exempel när barnet springer iväg och föräldrarna inte hittar barnet och därför hinner att få panik innan det skrattande barnet tittar fram bakom något träd.

Med andra ord, om mina hundar ska få veta att de gjort fel så ska det vara befogat. Till exempel för att hunden utsätter sig eller någon annan för fara. Jag blir inte arg på min hund för att den inte förstår när jag ska lära den att gå fint i koppel eller stanna kvar i starten i agilityn. För helt ärligt, det är ju mitt ansvar att lära min hund det jag önskar av den. Jag kan inte skälla på hunden för att jag inte tränat den ordentligt. Då får jag bita i det sura äpplet och träna mer.

När jag skäller på mina hundar så försöker jag skälla på längden och inte på höjden. Det ska förstås som att om vi tänker att vi ska bestraffa hunden en gång ordentligt, och detta inte hjälper så kommer vi förmodligen försöka ta i ännu mer nästa gång, och ännu mer nästa gång. Risken är stor att vi någonstans där passerar en gräns för vad som är okej utan att påverka relationen till hunden, även om vi egentligen inte vill eller hade tänkt göra det från början. Om vi istället försöker skälla på längden så behöver vi aldrig ta i mer än nödvändigt, bara dra ut på det längre. T.ex. skälla länge efter hyss istället för att ta till fysiska obehag.

Dessutom så handlar det igen om att lära hunden vad vi vill. Lär in ett förbudsord som till exempel ”nej” som hunden förstår betyder att den ska avbryta vad den gör eller hade tänkt göra såsom springa fram till någon eller äta något olämpligt på promenaden. Men tänk på att lära först och att kraven kommer först när hunden kan vad som förväntas av den.

Hoppas att ni har fått en inblick i hur hundar lär och tips och idéer om hur du kan träna din hund och samtidigt få en god relation till din hund.

Lycka till med er träning!