::: AgilidA :::

team up with your dog


Lämna en kommentar

Med fokus på Yoga och onlineverksamheten

Jag har tagit beslutet att pausa kursverksamheten under sommaren/hösten 2018.  Anledningen är att jag önskar att fokusera på min egen träning med Yoga. Hon är värd lite egentid med sin matte nu tycker jag. I gengäld tänkte jag bli bättre på att dokumentera vår träning så ni har möjlighet att följa utvecklingen dels på vår facebooksida och dels på vår instagramsida.

Jag kommer att fortsätta utveckla onlineverksamheten under resterande del av året och jag kommer även fortsätta att erbjuda privat träning i viss mån. Min förhoppning är att starta upp kursverksamheten igen i 2019. 🙂

Ha en riktigt bra försommar mina vänner!

Kram Ida och Yoga

 

Annonser


1 kommentar

Är du redo att starta motorn?!

Något som verkligen slår mig när jag tittar på film från mina träningspass med Yoga är hennes självförtroende i övningarna och hur hon vågar kasta sig in i nya utmaningar och testa sig fram. Jag blir också stolt över att se hur bra jag är på att belöna henne. Hon vet verkligen när hon gör rätt och hon känner sig som den stjärna hon är. Dessa saker hänger såklart ihop, en hund som blir bra belönad får också ökat självförtroende i träningen.

Jag försöker vara dynamisk när jag belönar. Jag vill inte hamna i ett statiskt läge där jag antingen ger belöning eller inte ger belöning. Och där belöningen är på samma nivå konstant. Istället så gör jag det att jag varierar tonfall, belöningstyp, belöningsmängd, belöningstid, mitt engagemang och så vidare. Ett sämre försök men som ändå är på rätt väg kan få en godbit med ett enkelt ”Bra!”. När polletten trillar ner blir det fest! Yoga ska inte kunna undgå att det där hon precis gjorde var genialiskt bra och att hon är en superstjärna! Det blir bus och massor av belöning, jag ger henne mitt fulla engagemang. Däremellan kan jag variera belöningen massor, allt beroende på situationen. Min belöningsskala är alltså flytande och anpassas efter situation för att verkligen få ut maximalt av träningen.

Belöningsutveckling är absolut något av det som personligen tycker att jag har utvecklats mest inom på senare år inom hundträningen. Mitt belöningstänk har tagit andra proportioner och numera har jag nästan alltid en plan med varje belöning. Jag tänker på vart jag placerar den, när jag presenterar den, vilken belöning som lämpar sig bäst, vilken förväntan belöningen skapar och hur det påverkar träningen. Och så vidare.  Detta har gjort underverk i min träning, jag hade aldrig blivit den hundtränare jag är idag om jag inte fått ta del av den kunskap som jag lärt mig inom belöningsutveckling.

Belöningsutveckling har blivit en fast punkt i många hundtränares vardag numera, många av de valpkurser som arrangeras fokuserar på att utveckla bra belöningar och få hunden motiverad. Men samtidigt så är det också många som ännu inte hoppat på tåget. Många använder sina belöningar slentrianmässigt och utan närmare eftertanke. Tänk så mycket mer man kunde fått ut av den träningen om man lagt lite tid på belöningsutveckling först.

Ja som ni märker, jag är lyrisk över belöningsutveckling. Du får inte bara en motiverad hund utan i leken så kan du dessutom lära hunden en massa grundfärdigheter den behöver kunna för vidare träning. Kroppskontroll, gripande, släppande, självkontroll, fokus, samarbete, signalkontroll, stadga. För att bara nämna några. Det är nästan som magi! 🙂

Det bästa av allt. Ikväll lanserades min onlinekurs i belöningsutveckling: Belöna Mera! Detta vill ni inte missa. Hela nästa vecka får du kursen för halva priset!

Så frågan är, är du redo att starta motorn? 😀

 


Lämna en kommentar

Projekt Älska Slalom!

Den 1 april startar vårens omgång av onlinekursen i slalominlärning; Projekt Älska Salom!

Det är tredje gången kursen arrangeras och tidigare omgångar har fått ett fint omhändertagande och jag har verkligen njutit av att se hur deltagare från hela norden har fått sina hundar att älska slalom. 😀

Kursen är öppen för anmälan och ni hittar all information genom att följa länken. Projekt Älska Slalom börjar nu! 😀


1 kommentar

Starten – mer än ett beteende

Agilitystarter är alltid en utmaning. I alla fall om man har en hund som älskar agility. Alla hundar vi har haft har haft bristfälliga starter, alla har också älskat agility. Är det då en godtagbar ursäkt. Självklart inte. Jag har tänkt på starten som vilken stadgeövning som möjligt. Om hunden kan sitta kvar med störningar så kan den det även i agilitysammanhang. För många hundar är det så, men absolut inte för alla. Många hundar sitter kvar perfekt i alla situationer utom i agilitystarten, kanske till och med endast i tävlingssituationer där stressnivån höjs ytterligare några nivåer.

Många nödlösningar finns. Att alltid starta tillsammans med hunden. Att backa bort från hunden så att man ser om hunden startar. Att sätta hunden på sådant avstånd från första hindret att man förhoppningsvis hinner en bit innan hunden startar. Och säkert en massa andra sätt som jag inte kommer på just nu. Men även om man till exempel önskar att starta med sin hund vid vissa tillfällen så finns det absolut många tillfällen då det är näst intill omöjligt att kommunicera till hunden vart den ska om man inte har möjlighet att ligga steget före. Alla bör alltså sträva efter ett säker startbeteende att använda sig av när omständigheterna kräver det.

Jag har funderat väldigt mycket sista veckan på det här med startbeteende. Jag har nämligen just läst Susan Garretts tankar kring det hela och verkligen fått upp ögonen för vad det är jag – och många med mig – gjort fel. Jag har sett på agilitystarten som ett beteende snarare än en kedja av beteenden. Och förståelsen för detta är verkligen a och o för att få till säkra agilitystarter och för att träna bort eventuella problem.

Yoga är en extremt otålig dam och jag kan mycket väl tänka mig att agilitystarterna blir en utmaning. Men hon har också en väldigt envis matte så vi kommer få till dem också är jag övertygad om. Men då gäller det att målbild av hur mina agilitystarter ska se ut. Att jag bryter upp starten i dess olika delar och får en startrutin som är fungerande och ger ett förväntansfullt fokus inför kommande uppgift. Starten är otroligt viktig för vad man presterar på banan. Om starten är konfliktfylld och höjer både förarens och hundens stressnivå är det väldigt svårt att få bra förutsättningar för att prestera väl inne på banan. Att lägga fokus på en riktigt bra startrutin kommer vara väl investerad tid och energi.

Startbeteendet är som sagt egentligen en kedja av beteenden. Det innebär att varje nytt beteende i kedjan kommer att förstärka förgående beteende. Att hunden får fortsätta kedjan kommer vara förstärkande för det beteende som hunden utför. Detta är essentiellt för att kunna forma ett startbeteende som vi är nöjda med. Varje beteende i kedjan måste uppfylla våra kriterier för att vi ska fortsätta kedjan. Om inte ska vi börja om från början. På så sätt blir det aldrig lönsamt för hunden att inte följa kriterierna, eftersom det alltid leder till att det tar längre tid för hunden att få sin belöning – att få springa agility.

Det innebär också att vi inte behöver gå tillbaka och belöna hunden hela tiden, istället så belönas hunden genom att kedjan fortsätter. Det hunden allra helst vill är att få starta, så den får jackpottbelöning varje gång den gör hela kedjan rätt. Och varje gång den gör varje enskilt beteende i kedjan rätt så fortsätter vi kedjan varför jackpottbelöningen kommer närmre och närmre – vilket också är förstärkande för hunden.

Kedjan av beteenden:

  • Innan: Innan vi är redo att röra oss in mot starten så önskar jag en rutin som skapar rätt sinnesställning hos hunden. För en hund som Yoga som lätt går upp i stress och tappar koncentrationen så blir det att bygga upp en rutin som innehåller övningar som handlar om fokus och kontakt. Det kan vara signaldiskriminering, stadgeövningar, kontaktövningar och så vidare. Har man istället en hund som naturligt är lugn och behöver komma upp i stressnivå så ser startrutinen såklart annorlunda ut. Här pratar vi om tricks som ökar aktiviteten, om övningar i explosivitet och om att bygga upp förväntan på olika sätt.
  • Entrén: Jag och hunden rör oss tillsammans mot vår position framför första hindret. Detta är ofta något som förbises, men ack så viktigt. För redan här lägger vi grunden för ett bra samarbete på agilityplanen. Vilket beteende vill vi att hunden ska ha? Ska den gå fotgående vid vår sida? Ska den söka ögonkontakt? Ska den söka blicken mot första hindret? Hur ser denna del i kedjan ut för tillfället? Luktar hunden i marken? Har hunden blicken fokuserad på publik eller andra hundar? Skäller och drar den i kopplet? Du bestämmer själv vilka kriterier du vill ha men försök vara tydlig med vad du önskar. Belöna hunden när den gör rätt genom att gå vidare i kedjan. Om det blir fel så börjar du om. Det vill säga att du går ett varv extra tillbaka. Först när hunden uppvisar det beteende som du önskar går du vidare till positioneringen.
  • Positionering: Nästa del i kedjan är att ta av hunden kopplet och att hunden intar startposition. Hur denna ser ut varierar, en del önskar att hunden placerar sig mellan förarens ben, andra låter hunden inta positionen vid sidan. Det är också olika om man önskar att hunden står upp, ligger ner eller sitter. Så om du är nöjd med hur entrén såg ut så är det bara att gå vidare med att ta av kopplet och ge hunden signal om att inta önskad position. Självklart måste hunden ha lärt sig denna del separat först. Jag håller för tillfället på att träna Yoga att sätta sig ner mellan mina ben, att sitta kvar samt att fokusera framåt på utlagt föremål/hinder. Målbilden är sedan att positioneringen ser ut som så att Yoga sätter sig mellan mina ben och fokuserar framåt på första hindret. Igen gäller det om man är nöjd med hundens beteende så fortsätter kedjan, medan om man inte är nöjd så börjar man om. Det vill säga sätter på kopplet och går några steg innan hunden får en ny chans.
  • Förarens placering: Därefter är det dags att jag som förare rör mig dit jag önskar. Det kan vara tala om ett halvt steg till sidan om jag önskar att starta med hunden men det kan också röra sig om en längre sträcka in på banan. Som förare ska man kunna röra sig utan stress och med vetskap att hunden väntar in sin startsignal. Självklart får detta byggas upp i små steg, kanske man inte lämnar hunden mer än något steg i början, det viktigaste är att det är lugnt och kontrollerat. Man ska kunna gå ut till sin placering och fundera lite på om man står rätt utan att hunden startar. Det är heller inte meningen att man ska behöva ha koll på hunden hela tiden, utan här handlar det om att man som förare ska kunna välja bästa placering och förbereda sig mentalt för loppet. Det är viktigt att man inte upprepar signaler såsom ”stanna”, ”sitt kvar” etc. Det ska inte behövas om hunden kan sitt startbeteende. Dessutom måste man vara medveten om att alla signaler belönar det hunden för tillfället gör. Om man kommenderar ”Stanna!” varje gång hunden rör sig något steg så belönar man hunden för att den rör sig framåt. Istället gäller det att vara konsekvent, gå tillbaka och börja om. Det kommer vara otroligt drygt för hunden att du ännu en gång ska sätta på koppel, gå ett litet varv, gå tillbaka till position, positionera hunden samt gå ut och placera dig innan den får en ny chans att starta. Mycket mer effektivt!
  • Startsignal: Sista steget i kedjan är att ge hunden sin startsignal. Denna ges ENDAST om man är nöjd med det hunden gör. Personligen vill jag att hunden ska sitta tyst och still, sitta balanserat med vikten förskjutet bakåt samt med blicken fäst på första hindret. Först då ger jag min startsignal. Jag vill inte att hunden ska trampa med framtassarna, rycka med rumpan, krypa framåt, skälla, titta på annat håll, nosa i marken etc. Ta dig tid att ta ett djupt andetag, titta bak på hunden och fundera på om du gillar vad du ser. Det ska inte vara så att du skyndar dig att ge startsignal så att hunden inte hinner tjuvstarta, det bygger bara stress hos dig och hunden. Startar hunden eller reser sig innan du gett signal? Börja om – inga genvägar.

Sammanfattningsvis så tror jag att många kan bli hjälpta av att ta en stund för att fundera – och helst skriva ner – hur just era startrutiner ser ut. Hur vill ni att de ska se ut? Vilka olika delar ingår i kedjan och fortsätter du även om du inte är nöjd med förgående beteende? Om du gör en målbild av hur du vill att de olika delarna ska se ut och bilda en perfekt startkedja, så har du något att jobba emot. Om du inte vet hur det ska se ut, hur ska då hunden veta vad den ska göra? Konsekvens och rutiner är a och o. Lycka till – nu börjar snart tävlingssäsongen! 😀

Glada hälsningar Ida

 


1 kommentar

Till minne av världens vackraste Björnhund

Igår fick jag låta min vackre björnhund Freddy somna in, hans kropp hade gett upp då den var fylld med cancer. Jag kommer sakna att titta in i hans blå, kloka ögon. Sakna att borra ner näsan i hans fantastiska päls. Freddy var speciell på många sätt. Han var sheltien som vägrade att vara sheltie. Han såg inte alls ut som en sheltie, stor och klumpig, men han hade otroligt vackert utseende. Folk blev ständigt tagna av hans skönhet. Han var dessutom otroligt social och orädd, något som inte hör till vanligheterna för att vara sheltie. Han älskade uppmärksamhet och att bli klappad. Dessutom var han tyst för att vara sheltie, han skällde när han blev väldigt uppspelt men annars var han tyst och fin.

Freddy var mammas hund. Hon åkte till kennel Zarvo’s i Danmark för att kolla in föräldrarna till en planerad kull. Det fanns en kull med 8-veckors valpar hos uppfördaren och bland dessa fanns en bjässe som stal mammas hjärta, och planerna blev ändrade och hem kom Freddy. Mamma älskade denna hund. När mamma gick bort för fyra år sedan så tog pappa och jag hand om honom, och största delen av tiden har Freddy bott hos mig. Och jag är så tacksam för att jag fick dessa åren på tu man hand med Freddy. Han hjälpte mig när jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom och jag vet inte hur det hade gått utan honom, han var mitt stöd och höll mig alltid sällskap. När pappas två äldre hundar båda hade gått bort fick Freddy flytta hem till honom för att hålla Dino sällskap. Glad för det var han nog för odågan Yoga som flyttade hem till mig var han inget fan av. Usch och fy för små ligister som henne.

Nu har han dock fått frid. Inga smärtor och inga odågor. Som en vän till mig uttryckte det; hans uppgift på jorden var klar, nu var det dags för honom att återförenas med sin matte. Jag är säker på att det var mamma som tog tillbaka honom. Nu får hon titta in i hans blå, kloka ögon igen och borra ner ansiktet i hans päls.

Sov gott Freddy. Tack för allt och pussa mamma från mig. ❤


3 kommentarer

Min största utmaning

Det blir mer och mer klart för mig att Yoga kommer bli min största utmaning som hundägare hittills. I familjen har vi haft en hel del försiktiga och rädda hundar vilket har medfört att vi har blivit bra på att handskas, träna och forma dessa typer av hundar. Yoga är helt på andra sidan myntet. Hon är i princip orädd. Hennes motto är att allting är fantastiskt till motsatsen är bevisad.

Det som är Yogas akilleshäl är att hon ligger högt i stressnivå. Visst kan hon slappna av, jag har aldrig sett någon av våra hundar sova så avslappnat som hon gör, liggandes på rygg med benen spretande åt alla håll. Men hon blir väldigt lätt uppjagad. hon går i taket av stress när hon blir exalterad och glädjefylld. Hon blir helt blockerad och jag når inte fram till henne. Detta märks främst vid möten med för henne kända hundar eller människor. Hon skriker av glädje och det spritter i hela kroppen. Det går varken att få henne tyst, stilla eller få hennes uppmärksamhet. Jag var naiv och trodde jag kunde lösa detta med skvallerträning, för att få förväntan hos mig istället, men icke. Hennes glädje över mötet med en kompis triumferar både korv, köttbullar och favoritleksaken. Nu tänkte jag istället försöka mig på Premack’s princip. Att vänta ut henne, och när hon inser att hon inte få hälsa så lugnar hon förhoppningsvis ner sig och belöning blir att få hälsa. Detta är dock tålamodsprövande och många gånger har folk inte tid att vänta så länge som det behövs för att få Yoga att lugna ner sig.

Jag hoppas och tror att det hela handlar till viss del om mognad. Men samtidigt får jag inse att jag har en hund som ligger högt i stressnivå och att detta är något jag kommer få jobba med om jag ska kunna använda henne till agility. Detta kommer bli min hittills största utmaning som hundtränare. Att få en högdriven lättstressad hund att kunna samla sig och använda sin energi till att fokusera på att göra sitt jobb. Vägen dit kommer att vara lång. Den kommer att vara ojämn, backig och svårframkomlig emellanåt. Men det handlar inte bara om målet, resan är lika viktigt för mig. Jag är övertygad om att Yoga kommer göra mig till en bättre hundtränare på många plan, vilket gör att jag ändå ser fram emot resan och ställer mig ödmjuk till vad som komma skall.

Just för tillfället är fokus passivitet, stadga och att jobba in upphetsning i små steg i vår träning. Under lugna förhållanden utan störning är hon en stjärna, nu börjar jag jobba in små störningar för att få upp hennes stressnivå något och försöka få henne att fortsätta fokusera på sin uppgift. Små, små steg. Klarhet som bygger förståelse och självförtroende som sedan följs av gradvisa utmaningar för att bygga upp säkerhet och motstånd mot störningar.

Det känns ofta som att jag står och stampar på samma plats med Yoga, men så påminns jag om att vi inte tränar mer än några gånger i veckan och att jag inte har bråttom. Det är lätt att bli stressad när man ser hur mycket jämngamla unghundar kan. Men det är också nyttigt, det lär mig att fokusera inåt, på mina mål och på min relation med min hund. Jag VET att Yoga kommer bli en superstjärna oavsett vad. Hon är mitt lilla mirakel och med henne är resan målet.

Kram från Ida & Yoga


Lämna en kommentar

Att ständigt ändra bilden

I detta inlägg tänkte jag skriva lite om vikten av att ständigt ändra bilden för hunden i inlärningen. Alla som går eller har gått kurs hos mig vet hur jag ständigt tjatar om detta och nu när jag själv har en valp som ska lära sig en massa nya färdigheter så blir jag konstant påmind om hur viktigt det är.

När jag skriver att ändra bilden så menar jag att ändra på små detaljer i omgivningen eller en själv under inlärningen av ett beteende. Det är allmänt känt att hundar inte är så bra på att generalisera och att de måste lära sig att ett beteende ska utföras likadant oavsett hur omgivning och jag själv ändras. Till skillnad från oss människor som snabbt greppar att man sätter sig ner likadant i en soffa som i en en stol, en fåtölj eller en kontorsstol så förstår hundar inte att ”sitt” innebär att man sätter sig ner och sitter kvar oavsett miljö och störningar om vi inte lär dom det.

Hundens dåliga förmåga till generalisering rimmar tyvärr dåligt med hur vi vanemänniskor fungerar. Vi har en tendens att komma in i ett mönster och upprepa samma sak om och om igen. För att ta några exempel har vi en tendens att alltid gå på samma sida om slalom vid inlärningen, att alltid vara framför hunden när vi tränar sitt, att alltid träna efter kvällsmaten och så vidare. Detta resulterar i att hunden blir expert på att utföra ett beteende under de vanliga omständigheterna men när något ändras blir de förvirrade. Och vi blir irriterade för vi anser ”att de kan ju det”.

Jag brukar bokstavligen upprepa ”Ändra bilden!” i huvudet när jag tränar. Mitt mål vid inlärningen är att alltid ändra EN LITEN DETALJ för varje korrekt repetition. Jag kanske ändrar placering, min kroppsposition, min rörelse, min röst, plats, riktning, avstånd, tidsintervall och så vidare.

Till exempel så tränar jag just nu väldigt mycket stadga i ”Sitt”, här är mitt mål att Yoga ska sätta sig direkt på signal och sedan sitta kvar tills tills frisignal. Oavsett var vi är, vad jag gör och vad som händer i omgivningen. Det är inget som kommer av sig själv utan jag får jobba aktivt för att detta ska bli verklighet. i inlärningen försöker jag att variera omständigheterna konstant, vi tränar på olika platser, olika underlag, olika tidspunkter och med olika belöning. Jag varierar min position, rörelse eller placering för varje repetition. Jag tillför olika störningar. Självklart kan vi inte träna på varje möjligt scenario men när vi tränar på tillräckligt många olika omständigheter så har vi faktiskt tränat upp hundens förmåga till generalisering och chansen är stor att hunden klarar beteendet i de flesta situationer, även de vi inte tränat.

Så tänk på att ÄNDRA BILDEN för hunden för att få en hund som förstår att ett beteende är samma sak oavsett omständigheter. Lycka till med träningen!

Glada hälsningar Ida