::: AgilidA :::

team up with your dog


3 kommentarer

Min största utmaning

Det blir mer och mer klart för mig att Yoga kommer bli min största utmaning som hundägare hittills. I familjen har vi haft en hel del försiktiga och rädda hundar vilket har medfört att vi har blivit bra på att handskas, träna och forma dessa typer av hundar. Yoga är helt på andra sidan myntet. Hon är i princip orädd. Hennes motto är att allting är fantastiskt till motsatsen är bevisad.

Det som är Yogas akilleshäl är att hon ligger högt i stressnivå. Visst kan hon slappna av, jag har aldrig sett någon av våra hundar sova så avslappnat som hon gör, liggandes på rygg med benen spretande åt alla håll. Men hon blir väldigt lätt uppjagad. hon går i taket av stress när hon blir exalterad och glädjefylld. Hon blir helt blockerad och jag når inte fram till henne. Detta märks främst vid möten med för henne kända hundar eller människor. Hon skriker av glädje och det spritter i hela kroppen. Det går varken att få henne tyst, stilla eller få hennes uppmärksamhet. Jag var naiv och trodde jag kunde lösa detta med skvallerträning, för att få förväntan hos mig istället, men icke. Hennes glädje över mötet med en kompis triumferar både korv, köttbullar och favoritleksaken. Nu tänkte jag istället försöka mig på Premack’s princip. Att vänta ut henne, och när hon inser att hon inte få hälsa så lugnar hon förhoppningsvis ner sig och belöning blir att få hälsa. Detta är dock tålamodsprövande och många gånger har folk inte tid att vänta så länge som det behövs för att få Yoga att lugna ner sig.

Jag hoppas och tror att det hela handlar till viss del om mognad. Men samtidigt får jag inse att jag har en hund som ligger högt i stressnivå och att detta är något jag kommer få jobba med om jag ska kunna använda henne till agility. Detta kommer bli min hittills största utmaning som hundtränare. Att få en högdriven lättstressad hund att kunna samla sig och använda sin energi till att fokusera på att göra sitt jobb. Vägen dit kommer att vara lång. Den kommer att vara ojämn, backig och svårframkomlig emellanåt. Men det handlar inte bara om målet, resan är lika viktigt för mig. Jag är övertygad om att Yoga kommer göra mig till en bättre hundtränare på många plan, vilket gör att jag ändå ser fram emot resan och ställer mig ödmjuk till vad som komma skall.

Just för tillfället är fokus passivitet, stadga och att jobba in upphetsning i små steg i vår träning. Under lugna förhållanden utan störning är hon en stjärna, nu börjar jag jobba in små störningar för att få upp hennes stressnivå något och försöka få henne att fortsätta fokusera på sin uppgift. Små, små steg. Klarhet som bygger förståelse och självförtroende som sedan följs av gradvisa utmaningar för att bygga upp säkerhet och motstånd mot störningar.

Det känns ofta som att jag står och stampar på samma plats med Yoga, men så påminns jag om att vi inte tränar mer än några gånger i veckan och att jag inte har bråttom. Det är lätt att bli stressad när man ser hur mycket jämngamla unghundar kan. Men det är också nyttigt, det lär mig att fokusera inåt, på mina mål och på min relation med min hund. Jag VET att Yoga kommer bli en superstjärna oavsett vad. Hon är mitt lilla mirakel och med henne är resan målet.

Kram från Ida & Yoga

Annonser


Lämna en kommentar

Det finns viktigare saker än trix

Yoga är nu 11,5 vecka gammal och växer så det knakar. Vi var på tävling igår och kollade in omgivningarna och hälsade på uppfödaren, det var otroligt kul att se hur denna unga tjej traskade omkring bland massor av hundar och människor utan några hämningar alls. Jag fick en fråga ställd flera gånger under dagen; vad tror jag, blir hon small eller medium? Vad jag tror är egentligen inte relevant för detta är ju något som man inte kan påverka det minsta, hon blir vad hon blir. 😉

En annan fråga som jag fått flera gånger sista tiden är vilka trix jag tränar på med Yoga. Svaret är enkelt: inga!

Det är lite en trend och nästan en hets i vissa kretsar att lära sin valp så många trix som möjligt. En 12-veckors valp som kan en massa häftiga trix är såklart imponerande men en 12-veckors valp som är trygg i olika miljöer, börjar bli rumsren, klarar av att vara ensam kortare stunder, kan sova och koppla av i bilburen, som kommer när man kallar på den och som kan visa självbehärskning runt saker den vill ha är för mig mycket mer imponerande.

Så jag väljer att inte trixträna alls första tiden med valpen. Jag vet att Yoga skulle kunna lära sig en massa roliga trix lekande lätt men tiden som det tar att träna trix lägger jag på annat. Jag kanske väljer att ta en busstur eller att gå till skateboardparken för miljöträning. Saker som jag tycker är viktigare. Socialiseringperioden är som starkast före 3 månader och det är då vi har störst chans att få valpen familjär med allt som ska vara en del av vardagen. Så det är nu eller aldrig. Trix kan man alltid lära in senare så länge hunden har fått en generell förståelse för inlärningens principer.

Mitt råd är att inte ha för bråttom. Jag vet att vi agilitynördar alltid tänker agility och är ivriga att komma igång med agilityträningen så fort som möjligt. Men varför denna brådska? Hunden är först tävlingsklar tidigast vid 18 månaders ålder och med rätt träning så behöver man inte börja med agilitygrunderna förrän vid 5-8 månaders ålder. Det finns mest troligt viktigare saker att fokusera på först, för hunden är trots allt en familjemedlem först och främst. Det är vardagen som vi måste lägga fokus på till att börja med, vi har igen det i det långa loppet.

När jag säger att jag inte tränar trix betyder det inte att jag inte tränar alls. Jag tränar små pass dagligen, ofta i samband med måltid och på kvällarna efter jobbet.

Exempel på vad vi tränar på:

  • Burlekar – det vill säga att hon ska gilla sin bur, slappna av här inne och stanna kvar tills tillåtelse att gå ut ges (dörren öppen).
  • Självbehärskning – det vill säga att hon förstå principen att man måste avstå för att få. Hon ska inte kasta sig över allt hon vill ha utan lära sig att det alltid är mer lönsamt att behärska sig.
  • Hantering – vi tränar en hel del på att hon ska slappna av i min famn (hon gillar inte att bli fasthållen) och att jag ska kunna undersöka och göra saker med henne såsom att klippa klor och dylikt.
  • Passivitet – att hon ska kunna gå från aktivitet till passivitet.
  • Lekutveckling – Lek stärker relationen och skapar en bra träningskompis för framtiden. Många grundprinciper kan läras in i lekutvecklingen. Just för tillfället jobbar vi mycket med att komma tillbaka med leksaken, att kunna skifta mellan matbelöning och lekbelöning och att det är belöningen som jag valt som gäller för tillfället.
  • Sätta på sig selen – Yoga har börjat undgå sin sele då hon inte gillar när den dras över huvudet så vi har börjat träna på att hon själv sticker in huvudet i selen när den ska på.
  • Lek på olika underlag, bland annat underlag som rör sig eller känns konstigt under tassarna.
  • Skramla-övningar. Det vill säga att hon själv ska producera ljud för belöning för att förebygga ljudrädsla.

Med andra ord, det finns massor att träna på som ger hjärngympa för lilla valpen och som ger kroppskontroll och förståelse för viktiga inlärningsprinciper. Till exempel så har jag alltid belöningen på golvet och tränar därmed ”It’s yer choice” vid varje träningstillfälle. Yoga väljer att träna för sin belöning istället för att ta den på golvet, oavsett om det är mat eller leksak, hon har lärt sig att det är det som är mest lönsamt och roligast. Jag använder dessutom mycket shaping, det vill säga att jag låter Yoga lista ut själv vad som ger belöning och formar fram slutbeteendet. Så även om vi inte trixtränar så tränar jag övningar som ger självförtroende, initiativförmåga, kroppskontroll och självbehärskning. Fyra viktiga grundstenar för framtiden.

Så vi tränar på för fullt. Yoga kan inga trix men hon blir förhoppningsvis en trygg, stabil och självsäker hund som lär sig att anpassa sig till min vardag samtidigt som hon får alla grundprinciperna för vidare träning. Det är iallafall målet! 😀

 


Lämna en kommentar

Maximera din banvandring Pt. 3

Då är det dags för sista och tredje delen i bloggtemat ”Banvandring”.

Jag hoppas att de två första blogginläggen gav er lite nya tips och idéer som ni har fått användning för. Här kommer en genomgång av de två sista stegen i min banvandring.

Steg 4. Visualisering

Efter de tre första stegen så har jag lärt känna banan, funderat över vägval och handlingsalternativ och även gått banvandring så pass många gånger att jag har fått in min handling i kroppen. Nu är det dags att även få in banan i mitt mentala inre. Detta brukar jag göra genom en snabb visualisering i slutet av banvandringen. Jag sluter mina ögon och försöker se loppet spelas upp i mitt inre, precis så bra som jag önskar att loppet ska gå. Vilken väg hunden ska ta, vart jag ska befinna mig, vart jag lägger in mina byten, vilka muntliga signaler jag ska använda mig av och så vidare. Detta hjälper mig att skaffa en positiv bild av mitt kommande lopp och stärker självkänslan inför loppet. I visualiseringsövningen så märker jag dessutom om jag kan banan utantill även om jag inte har nummerskyltar till hjälp.

Steg 5. Fart

Ett sista och viktigt steg är att inte bara gå banan utan att även springa banan! Anledningen till detta är att det är först då jag märker om det är något ställe som jag fastnar på och som inte helt sitter som det ska. Kanske jag glömmer vart jag ska eller vilket byte jag ska göra. Då kan jag försöka springa denna del lite fler gånger samt visualisera det så pass att det känns som det har satt sig. När jag springer banan så gör jag det att jag verkligen springer i den hastighet som jag förväntar mig göra under själva loppet när hunden är med. Det vill säga att jag saktar ner i de tajta svängarna och springer fort på de ställen där jag behöver förflytta mig snabbt eller vill öka hundens fart. Jag upplever att många glömmer detta viktiga steg på banvandringen, men särskilt för nya agilityförare är detta är oerhört givande steg att ta med sig på sin banvandring.

Sammanfattning

För att sammanfatta så använder jag mig av fem steg när jag går banvandring för att verkligen maximera utbytet av banvandringen. Jag börjar med att memorera banan och välja hundens väg. Därefter går jag vidare till att handlingsval och när detta är på plats så går jag banan så att jag kommer ihåg den och min egna handling. Jag pausar banvandringen och gör en snabb visualisering för att säkra mig om att jag kommer ihåg banan även utan nummerskyltar samt för att få en positiv bild över hur loppet kommer att gå. Sedan avslutar jag med att springa banan i det tempo som jag förväntar att jag kommer springa banan under själva loppet, detta för att hitta eventuella ställen där flowet försvinner och jag tappar antingen handlingen eller banans väg. När jag har gått igenom dessa steg brukar jag ha en bra känsla inför loppet och känner mig mentalt och fysiskt redo för att ge allt vad jag har i kommande lopp.

————————————–

Det var min banvandringsmetodik. Alla väljer det som man tycker passar en själv bäst men jag hoppas att tror att ni har kunnat få lite nya tips och idéer. Lycka till på banvandringarna i sommar!

Glada hälsningar Ida ❤

 

 


Lämna en kommentar

Maximera din banvandring Pt. 2

I förra blogginlägget Maximera din banvandring Pt. 1 så gick jag igenom mina olika steg över hur jag lägger upp min banvandring. Nu är det dags att börja fördjupa sig i vart och ett av stegen.

Steg 1. Memorera banan

De två första varven handlar enbart om att memorera själva banan, i vilken ordningsföljd hindren ska tas helt enkelt. Här lägger jag varken in hundens väg eller min handling. Utan nu läggs hela min koncentration på att komma ihåg banan. Många agilityförare har svårt att komma ihåg banan och detta tror jag personligen många gånger handlar om att man försöker göra allt på en enda gång under banvandringen. Både memorera banan, kolla in hunden väg, tänka ut handlingsalternativ och stressa över fällor. Jag upplever att minnet blir hjälpt av att få de två första varven på banvandringen helt för sig själv.

Det jag också gör de första varven är att lära känna banan. Och med det menar jag inte bara att lära mig ordningsföljden utan att få en känsla av var hindren står i förhållande till varandra. Hur mycket plats är det mellan två parallella hinder, hur stora avstånd är det mellan hindren som ska tas och är det något hinder som är extra vinklat eller förskjutet i förhållande till övriga hinder?

Direkt härefter så börjar jag väga in hundens väg också. Vilka linjer vill jag att hunden ska få? I de fall som det går att välja på att ta hunden på höger eller vänster sida om ett hinder finns det flera olika aspekter att ta ställning till. Vilken sida man väljer kan vara individuellt och faktorer såsom omkringliggande hinder, hundens steglängd och hundens storlek på svängar kan spela roll. Men generellt brukar jag ställer mig tre frågor för att få vägledning i valet om vilken väg jag ska ta.

  1. När jag ser varifrån hunden kommer (hundens linje till hindret), har hunden lättare att svänga åt ett av hållen?
  2. Vilket håll ger närmst väg till nästa hinder?
  3. När jag ser på vart hunden ska (hundens linje efter hindret), vilket håll ger bäst linje vidare i banan?
Steg 2. Handlingsval

När jag memorerat banan och valt vilka linjer jag vill att hunden ska ha så går jag vidare till att bestämma min handling. Det finns lika många handlingsstilar som det finns agilityförare och det finns inget facit som passar alla. Här bestämmer man helt själv hur man vill göra. Det viktigaste jag har lärt mig på senaste tiden är att tänka linjer istället för enstaka hinder. Att min handling ska visa hundens väg och inte bara nästa hinder.

Exempel på faktorer som jag brukar ta hänsyn till:

  • Vill jag att hunden ska korta ner steget och svänga tajt eller behålla steglängden och därmed bibehålla farten över hindret? Vissa handlingsverktyg såsom framförbyten bromsar upp hunden vilket kan vara önskvärt ibland medan andra handlingsverktyg såsom blindbyten behåller hundens steglängd och fart vilket är önskvärt i andra situationer.
  • Är min handling tydlig eller lämnar den frågetecken om vilken väg hunden ska ta? Hur kan jag förtydliga min handling för hunden?
  • Lämnar jag hundens tänkta linje fri eller råkar jag hamna i vägen vilket skapar onödigt lång väg för hunden?
  • Vilken fart kommer hunden i? Hinner jag min önskade handling eller ska jag ha en reservplan?
Steg 3. Banvandring

Nu när jag både memorerat banan, tänkt till över hundens önskade linjer samt valt min handling är det dags att gå banvandring. Jag går några gånger och försöker föreställa mig att jag har hunden med mig.

Jag ser till att tänka över:

  • Vilka muntliga kommandon ska jag säga var? Jag använder svängsignaler, frikommandon, hundens namn och så vidare redan vid banvandringen så att jag inte glömmer av att använda dessa senare när jag har hunden med mig.
  • Att fokusera på hunden istället för på hindren. Ett klassiskt misstag av gröna agilityförare är att man gärna tittar mot nästa hinder istället för att söka kontakt med hunden vilket ofta innebär att hunden blir osäker, springer förbi hinder eller tar fel hinder.
  • Att alltid söka kontakt med hunden efter tunnlar och blindbyten där vår ögonkontakt avbrutits.
  • Vilken linje jag ska röra mig på för att skapa tydlig väg för hunden.
  • När jag ska ha is i magen och vänta in hunden och när jag ska se till att röra mig snabbt iväg.
  • Vart jag ska påbörja mina olika byten för att ge information i tid för hunden att det är dags att svänga.

*****

Genomgång av steg 4 och 5 kommer i nästa blogginlägg. Stay Tuned! 😀


Lämna en kommentar

Maximera din banvandring Pt. 1

Något som jag ofta reflekterar över är hur viktigt just banvandringen är i agility. Om jag slarvat under banvandringen, kanske för att jag fokuserat mer på att prata med mina medtävlande eller för att jag har varit trött, så märker jag det tydligt i min senare prestation med hunden på banan.

Men jag är inte ensam om att slarva med banvandringen. Jag ser otaliga gånger  att agilityförarna inte förberett sig ordentligt under banvandringen. Inte för att man inte vill, men för att man kanske saknar okunskap eller inte förstår vikten av en bra banvandring. Jag lägger väldigt mycket fokus på banvandringen på mina kurser, alla kurser börjar med att kursarna får gå själva ett par tre gånger och memorera banan samt fundera över handling. Därefter går vi gemensamt igenom banan och pratar om vilka alternativ till handling det finns och för och nackdelar med de olika alternativen. Därefter så får kursdeltagarna gå igen och finslipa sin handling.

Anledningen att jag lägger så mycket tid på banvandringen i mina kurser är för att det är här grunden till handling läggs. Utan hund. Det är under banvandringen som du lär känna banan och får en känsla i kroppen av vad de olika hindren står. Och det är i diskussionerna om handlingen som agilitytänket växer och utvecklas. Jag är övertygad om att mina kursare många gånger lär sig mer under våra gemensamma banvandringar än under själva loppet med sin hund. Faktum är att många kursdeltagare väljer att komma utan hund om det är att hunden är skadad eller dylikt, just för att det är så lärorikt.

I detta och nästkommande blogginlägg tänkte jag dela med mig om mina tankar kring banvandring och hur vi kan maximera vår banvandring för att höja vår prestation på banan med hunden.

Nedan ser ni hur jag lägger upp min banvandring:

  1. Memorera banan. De första två varven på banvandringen handlar om att memorera banan. Att lära känna banan och bestämma olika vägval. När jag skriver vägval menar jag hundens väg, inte vår handling. Det kan till exempel handla om ifall hunden ska ta ena eller andra hållet runt ett hinder.
  2. Handlingsval. Därefter går jag till att bestämma vilka handlingsval jag ska göra.
  3. Banvandring. När jag valt handling är det dags att börja gå banvandring enligt de vägval och den handling jag valt.
  4. Visualisering. Jag brukar även ta mig tid till att visualisera loppet för att se att jag kommer ihåg banan även när jag inte har siffror att titta på.
  5. Fart. Det jag avslutar med är att jag springer banan för att få in banan även i den fart som jag kommer ha när jag har hunden med mig. Detta är ett viktigt steg för att se om det är något ställe på banan som jag blir osäker på och stannar upp.

Denna ”mall” går jag efter när jag själv går banvandring (även om jag numera kan korta ner varje del betydligt) och jag försöker förmedla den till mina kursdeltagare också. I nästkommande blogginlägg tänkte jag gå in på de olika stegen lite mer i detalj. Stay Tuned! 😀