Jag trillade över ett examensarbete från SLU som handlar om de träningsmetoder som används i TV-program för att träna bort rädsla hos hundar. Arbetet hittar ni här.
Intressant läsning eftersom arbetet konkluderar att man främst använder positiv bestraffning och negativ förstärkning för att behandla rädslan. Inget som överraskar mig, jag har länge bekymrat mig över de metoder som vanliga oerfarna hundägare ser när de slår på sin TV.
Titta på detta klippet till exempel. Som ljusår från den inkallningsträning jag själv är igång med. Att vara bestämd är melodin tydligen. Absolut inte låta glad, strängt förbjudet. Klippet är från september 2013 men kunde lika gärna vara från september 1993, det är som om tiden stått still i Go´kväll-studion.
Sen kommer jag sent glömma Jeppe Stridh’s program för några år sedan där hundägarna fick lära sig att dra i koppel och inte använda godis. Sen kom allas guru; mannen som kunde tala med hundar. Wow, vilken superhjälte. Han visade minsann hur en riktig ”pack leader” ska vara. Sen kom Hundcoachen som tack och lov började visa att hundträning inte bara behöver handla om korrigering, korrigering och åter korrigering.
Som examensarbetet också konkluderar är det övervägande aversiva metoder som används i de flesta program när det kommer till att träna bort oönskade beteenden såsom rädsla. Skrämmande. Jag är själv rädd för att flyga till exempel, jag är jäkligt glad att ingen slår eller skäller på mig när jag går i panik under flygturens gång, utan istället distraherar mig och försöker få mig på bättre tankar genom snacks eller en bra film. Och självklart ska jag behandla hundar som jag själv vill bli behandlad, det vill säga med respekt och förståelse.
Det TV-program som både jag och författaren till arbetet gillar bäst är ”It’s Me or the Dog” med brittiska hundtränaren Victoria Stilwell. Förr älskade jag att titta på Super Nanny på TV för att jag tyckte att det var så intressant att hon använde hundträning till att uppfostra barnen. Nja att kalla det hundträning kanske är att ta i, men hon använder samma positiva och belöningsbaserade grundtänk som jag, och många med mig, gör när vi tränar våra hundar. Och precis så tänkte Victoria Stilwell när hon såg Super Nanny. Hon kontaktade till och med producenten och fick sitt eget TV-program. I programmet jobbar hon med hundar med diverse beteendeproblem och detta enbart genom positiva metoder. Och det ger resultat. Och det är bra TV.
Så frågan är varför TV envisas med att nästan uteslutande anlita hundtränare enligt ”gamla skolan” när det finns så många duktiga moderna hundtränare som använder vetenskapliga metoder som ej tummar på etiken? Jag förstår det helt enkelt inte. Är det inte tillräckligt bra TV att se hur en rädd stackars hund genom desensibilisering och mycket positiva associationer omvänder sin rädsla? Är det roligare att se hur de ställs i situationer som är så ångestfyllda att de inte ser någon annan utväg än att bita?
::: AgilidA ::: 